Att uppskatta ett leende

Är inne på min tredje månad på Amnesty nu. Första månaden som gruppledare.
Som vanligt när det gäller mig är det face-2-face på gatan, ett hårt men belönande jobb.

Speciellt regniga dagar.
Det är sådana dagar man uppskattar ett leende, och tro mig, det är inte många sådana man får som värvare på gatan en regnig septemberdag i Göteborg. När man en hel förmiddag fått nej, nej och återigen nej. Kanske till och med blivit utskälld.
Ibland bara ignorerad.
Ibland känner man för att gråta.
Ibland bryr man sig inte.
Ibland vill man ge upp.
Men då kommer det där leendet, en människa som spontant ler tillbaka, ursäktar sig, har inte tid, men säger "ha en trevlig dag" och skyndar vidare. Ett genuint leende som kan rädda hela ens dag.

Var inte elak mot värvaren på hörnet. Du vet aldrig vad den har haft för dag, eller vad ditt leende kommer göra för den resterande arbetstiden.
Glöm inte bort att det finns en människa bakom.
Glöm inte att vara snäll.