Blåögdhet och Aska

Det finns mycket jag inte förstår. En av de öförståeliga delarna i livet är mäniskor utan respekt, heder och kontroll.
Jag är en människa som ger alla en chans att bevisa att de är ”goda”, eller ja, snarare har något innanför pannbenet som de faktist använder. Jag tror gott om alla tills de bevisat motsatsen, men jag är för tusan inte dum i hela huvudet. Antingen har jag inte bevisat för dem att jag inte är en liten lanttjej som glidit fram på en räkmacka, eller så är en del endast otroligt korkade. Livets hårda skola är något jag egentligen skulle haft diplom för att jag gått. Och än en gång har världen bevisat för mig att människor är inte onda, endast deras handlingar. Dock är människor otroligt manipulativa och påhittiga, det finns många sätt att försöka rasera en människa på. Tyvärr är jag inte en människa som går på vad som hellst. Jag har ett eget sinne och ett eget tankesätt som är svårt att knäcka. Iaktaga omgivingen, se dess reaktioner, se människora handlingar och även utskillja mönster som bryts.
Människan är ett vanedjur med sina egna små ritualer och egendomliga sätt, men det finns alltid ett mönster. Bryts detta är det något som är fel. Empati handlar om att förstå människan, dess handlande och samtidigt känna med den. Genom empati får man svar på alla ”Varför?”.

Jag har blivit sviken av någon jag älskar och trots min inlevelseförmåga kan jag inte förstå hans handlande. Det är något totalt orimligt för mig.
Har ni någon gång kännt den där speciella känslan av att något är fel? Det knyter sig i magen och man känner sig allmänt olustig. Oftast brukar det vara någon bagatell, men när den följs av en i stort sett oförlåtlig och oacceptabel handling, tappar men helt och hållet greppet om verkligheten. Man förstår inte vad som händer, inte vad man tänker eller varför det har skett. Jag har trappat fotfästet, vänner försöker fånga mig, men jag faller fortare än någonsin. Liksom en tvål som endast glider ur handen, för att till sist hamna på botten av den eviga klättringens brunn. Den här gången finns inget skyddsnät eller säkerhetslina. Jag faller, men med stolthet, styrka och förståelse för vad som finns på botten.

Fågel Fenix tar ett par sista vingslag för att sedan bli till aska. Han vet att återfödelsen är nära.

Förlåtelse och Bitterhet

Bitterhet, ett virus som sakta sprids i vårt samhälle. Det tär på den som är det och skadar omgivningen, ändå är många så rädda för att släppa den. Varför? För en del kanske det är en typ av trygghet, att kunna krypa in i sitt skal och bara vara bitter mot allt och alla. För andra kanske det är ett sätt att visa "Här är jag, se mig!" eller helt enkelt bara se en annan mäniska lida mer än man själv gör. Jag vet att jag själv kan vara bitter ibland, men inte längre än kanske en till två dagar, sedan släpper jag det. Jag kan inte säga någon mäniska jag är arg eller bitter på i nuläget, jag blir inte sådant längre. Jag vägrar låta mitt liv styras av negativa känslor, det är inte värt den tiden det tar upp. Jag har slutat älta. Det skadar mig själv och andra bara.

Jag har lätt att förlåta och anser att alla förtjänar en chans att förbättra sig, men vet de inte vad de gör fel så är det svårt att göra något åt det. Jag uppskattar när folk berättar för mig vad jag gör fel, men blir samtidigt besviken när de inte ger mig en chans att visa att jag förändrats.
En vän sa något bra här om dagen "Det är mänskligt att fela, men gundomligt att förlåta". Jag håller med, det finns inte en mäniska jag känner som inte har begått ett misstag någon gång under sin livstid.
Dock finns det en gräns när någon har begått så mycket misstag att den har fått alla chanser någon kan ge den, men har ingen på vägen berättat felen är det självklart att de blir många. Den dagen en mäniska passerat min gräns för chanser är den inte längre mänsklig, den är ett djur som endast lever på instinkt och smärta.

Bitterhet och förlåtelse är något som inte kan existera samtidigt, bitterheten dödar förlåtelsens helande kraft och lämnar endast lidande och tillfällig tillfredställelse.

Respektlöshet

Skitsnacket, det ska alltid vara detta jävla skitsnacket. Att människor inte bara kan se att det inte tjänar någonting till att trycka ner andra. Det gör ont i mig att veta att en del har blivit uppfostrade i en miljö där skvallret är dagens höjdpunkt. Varför skall man försöka vara någon annan än den man är? Och varför i hela friden ska man ljuga om sina känslor. Jag kan säga det att jag är en väldigt förlåtande och lugn person, men det finns även för mig gränser. Den dagen någon sårar mina vänner så djupt in i deras själar att det gör ont i mig, då har jag allra största rätt att bli lite arg. Det kanske inte sitter i så länge, men illskan finns där. Att respektera andra människor, speciellt att respektera deras känslor och åsikter är viktigt för mig. Jag kan vara väldigt stolt av mig, men jag har heller inte svårt att förlåta, förutom när det gäller vissa händelser. I de fallen krävs av den som felat, så mycket att jag tvivlar på att förlåta den, att bevisa för mig att den är värd mer och framför allt mer trogen än vad den visat. Att gå emot både sig själv och de som bryr sig ÄR och kommer alltid vara respektlösthet för mig.

Att trycka ner en människa är fel, men att sparka på någon som redan ligger ner för att sedan avsluta med att spotta denne rakt i ansiktet... Det ÄR inte acceptabelt. Människor som bryr sig något som hellst om sina vänner eller sig själv gör inte så. Inte för att jag tror att alla omkring mig har samma livssyn som mig och förståelse för världen, men lite respekt måste väl min generation ha?!

Jag lär mig mer och mer av världen för varje dag, men det är endast kärleken, respekten och känslorna som jag upplever som tar mig vidare. Jag lever och känner i denna värld av kaos och ytlighet, lev med mig och känn lyckan.

Vänner och Nära

Jag är en mycket dumdristig person. Mina försök att få människor att förstå att man ska respektera allt levande, råkar jag ofta ut för saker.
Om det finns något som betyder mer än mitt liv för mig är det vänner, inte alla men några få kan jag lätt ta en kula för. Jag skulle inte ens tveka. Vänner som rspekterar mitt tänke och tyckande men samtidigt inte håller tyst om vad DE anser om situationen. Vänner som visar att de är vänner, inte bara flyter med strömmen.

Igår ställde jag mig emellan ett bråk och skyddade en vän, jag åkte i backen men var den enda som blev skadad. Jag antar att killarna som var på kompisen fattade att jag var skadad, om inte så borde de förstått det när jag reste mig upp och blodet rann från hakan. Vid just det tillfället var jag för upptagen med att skälla ut killarna, men när polisen sa att jag borde ses om, förstod jag att det kanske var en bra idé. Två och en halv timma senare var jag omplåstrad och hel igen, eller ja, mer hel i alla fall.
Jag tror jag har träffat kanske den enda som har liknande principer som mig, önskar bara att han kunde se det vackra och kärleken också. Livet är så mycket mer underbarare att leva om man inte bara ser det som är fel eller dåligt. Jag tror jag har visat denna person en del av mig som få har sett, den delen som verkligen visar att jag gör allt för mina vänner. Hade killen igår haft en kniv, jag hade fortfarande ställt mig emellan. Utan att tveka.

Minna vänner gör jag allt för, men det finns några få jag gör mer än allt för. De kan räknas på en hand, men de finns där och jag finns där för dem.

Jag tog ett slag för dig, jag kan ta hundra till.

Rädsla och Feghet

Rädsla, något som bor i varje enskilld människas själ. En primal känsla som vi delar med djuren. Feghet däremot är ingen känsla som skapats för att vi ska överleva, inte heller fyller den någon viktig social funktion. Nej, feghet har vi lärt oss genom vårt egocentriska tänkande, vad som är bäst för oss själva. Människan skall ha upptäckarlust och nyfikenhet, det är därför vi kommit så långt i utvecklingen, men om vi samtidigt inte hade fegheten och rädslan för att byta gamla vanor skulle vi ha kommit mycket längre i dagens teknik, medicin och framför allt tänkande.

Barnet från det att det knappt kan gå får lära sig att feghet belönas och SKA bli belönat. Barnet vill inte prova det nya och modern tycker synd om det och ger det en leksak/godis/kram. Istället för att uppmuntra till nyfikenhet men förskiktighet lär barnet sig att det gamla invanda sättet är det bästa.

Och där står vi, när vi kommer uti vuxenvärlden, med den invanda fegheten och rädslan för att testa nya saker. Världen kommer aldrig bli en bättre plats om ingen försöker bättra den, om vi bara står handfallna med öppen mun när vår plats i universum sakta försvinner. Krig, global uppvärmning, orättvisor och sjukdomar. Vi kan stoppa allt om alla gör en del, men någonstans i vår utvecklingar har vi glömt bort oss själva. Många tänker "Det kommer ändå aldrig hända mig", men tyvärr finns det en risk att det händer alla, det behöver inte slå till mot den enskillde individen utan det kan drabba denns grannar, vänner, kollegor och kanske till och med familj. Tyvärr så drabbas alla på ett eller annat sätt. Vem känner inte någon sam har varit mobbat under sin skoltid? Vem känner inte någon har dött i cancer eller någon annan folksjukdom? Vem känner inte någon som tvingats fly från sitt hemland på grund av krig, uppror eller diktatur?
Alla berörs!

Och vad kan vi göra åt saken? Jo, vi kan öppna våra sinnen och ta in det nya. Le åt en främling på stan, öppna oss lite, lite för andra människor och få tusenfallt tillbaka.

Vaken och levande

Vad vore livet värt utan allt det vackra som omger oss? Jag börjar mer och mer se att alla runt om mig, vänner bekanta och människor jag stöter på lite här och var. Alla är så otroligt vackra! Jag vill bara gå ut och berätta för dem hur underbara och fina de är, men om jag skulle göra det skulle jag antagligen bli intagen på akutpsyk. Jag har tyvärr fått inse att denna ytlighet som ligger över samhället måste tas in och respekteras, inte för min egen skull, utan för de som står mig nära. Många har svårt att förstå varför jag uppför mig som jag gör, många kanske frågar sig ”Är alla värda att älska?”. Klart som fan att de är det! Alla människor är värda en chans, alla förtjänar att någon gång verkligen känna sig vackra och älskade. Den stora frågan är om alla är beredda att öppna sig för denna kärlek som ges och vill ge tillbaka den. Det ska vara kravlöst, annars finns det ingen kärlek.

Jag tror att den dagen vi öppnar oss, inte bygger upp våra skyddande murar kring våra hjärtan, den dagen kommer det inte finnas några krig eller depressioner. Det stora problemet i det hela är att många är uppfostrade med själviskhet och materiell lycka, dessa typer av lycka som inte existerar annat än i fantasin. Själslig tillfredställelse är vägen mänskligheten måste gå. Alla måste vara redo att ta detta steg in i osäkerheten för att finna lyckan.

Var kommer jag in i bilden? Jo, jag har valt osäkerheteten och risken att bli skadad för att ge människor omkring mig hopp, jag ger mycket mer än vad jag någonsin kommer få tillbaka. Ändå bryr jag mig inte om det. Kärlek ÄR vilkorslöst och att älska allt levande tär till en början på den som försöker, men efter en tid försvinner smärtan och man övergår i ett stadie där man längre inte känner det bitande, rivande såret i sitt inre. Jag är lycklig för att jag känner. Jag låter inte känslorna styra mig, men jag ger dem plats i mitt medvetande. öppnar mig själv och kanske någonstans öppnar någon annan. Om man respekterar allt levande, lär man sig så småningom att se det ljusa i allt. Man lär sig älska.