Förlåtelse och Bitterhet

Bitterhet, ett virus som sakta sprids i vårt samhälle. Det tär på den som är det och skadar omgivningen, ändå är många så rädda för att släppa den. Varför? För en del kanske det är en typ av trygghet, att kunna krypa in i sitt skal och bara vara bitter mot allt och alla. För andra kanske det är ett sätt att visa "Här är jag, se mig!" eller helt enkelt bara se en annan mäniska lida mer än man själv gör. Jag vet att jag själv kan vara bitter ibland, men inte längre än kanske en till två dagar, sedan släpper jag det. Jag kan inte säga någon mäniska jag är arg eller bitter på i nuläget, jag blir inte sådant längre. Jag vägrar låta mitt liv styras av negativa känslor, det är inte värt den tiden det tar upp. Jag har slutat älta. Det skadar mig själv och andra bara.

Jag har lätt att förlåta och anser att alla förtjänar en chans att förbättra sig, men vet de inte vad de gör fel så är det svårt att göra något åt det. Jag uppskattar när folk berättar för mig vad jag gör fel, men blir samtidigt besviken när de inte ger mig en chans att visa att jag förändrats.
En vän sa något bra här om dagen "Det är mänskligt att fela, men gundomligt att förlåta". Jag håller med, det finns inte en mäniska jag känner som inte har begått ett misstag någon gång under sin livstid.
Dock finns det en gräns när någon har begått så mycket misstag att den har fått alla chanser någon kan ge den, men har ingen på vägen berättat felen är det självklart att de blir många. Den dagen en mäniska passerat min gräns för chanser är den inte längre mänsklig, den är ett djur som endast lever på instinkt och smärta.

Bitterhet och förlåtelse är något som inte kan existera samtidigt, bitterheten dödar förlåtelsens helande kraft och lämnar endast lidande och tillfällig tillfredställelse.