Andra kallar det jul

Julen har kommit och gått och jag står fortfarande upp. För att vara jul så har det varit en helt ok tid. Mysigt och så nere i Halmstad hos Johans föräldrar, tyvärr så har ingen som helst julkänsla infunnit sig utan bara ett stilla vemod. Jag antar att det är resultatet av för många dåliga minnen förknippade med jul.

Oavsett hur mycket jag vill intala mig att det har gått bra så är jag verkligen inte nöjd med känslan i efterhand. Jag vill fira en mysig jul, det behöver inte vara något extravagant, och jag vill komma ut efter nyår och känna "Ja, det här var ju trevligt". Jag tror det är en sak som jag får jobba med ett tag.

Just nu nöjer jag mig med att skriva novell på novell med vemodskänslan som tema just för att bli av med den. Att skriva och applicera tankar på andra "karaktärer" än mig själv är en skön känsla. Jag distanserar mig till det som är svårt, jobbigt samtidigt som jag får utlopp för känslan och får en chans att uttrycka mig utan att själv bli ifrågasatt. Och även kunna bearbeta vidare känslan. Att skriva med en inlevelse och låta dessa medium ta sig förbi svårigheten hjälper mig väldigt mycket.
Får se om det blir att jag publicerar något framöver, i många fall är det bara lösryckta stycken och meningar, i andra ganska bra korta "stämningstexter" eller noveller som det också kan kallas.

Och nej, ingen anledning att överanalysera skrivet material. Ibland skriver jag för att det är roligt med(faktiskt för det mesta).

Jag tror att känslan som julen lämnat kvar kommer lägga sig så snart vardagsrutinerna kommer igång igen, det är just vid sådana här tillfällen jag tvingas inse hur viktiga rutiner är för mitt välmående. Jag behöver dem för att fungera och desto bättre jag blir på att lägga upp rutiner, desto bättre verkar jag må.
Well, tillbaka till skrivarstugan.
God jul eller något!

When change come

Jag mår bra. Mitt liv är just nu inne i en väldigt stabil fas. Jag har jobb (eller ja, jag har 3 jobb med timmar varav ett blir heltid i januari), jag har en pojkvän som älskar mig och jag har tak över huvudet.

Många av de saker som andra ser som en självklarhet, som att ha mat på bordet eller någonstans att kalla sitt hem, har inte varit saker jag kunnat göra. Jag har fått kämpa för varenda krona, ringt runt bland vänner och vänners vänner efter någonstans att sova, vridit och vänt på varenda krona, livnärt mig endast på Euroshoppers pasta portionerat ut på en deciliter för att det skall räcka fram till jag skall få nästa slant som direkt försvinner till hyran.

Det har varit tufft, ibland har jag velat ge upp, men för varje nytt nederlag har lag lärt mig något nytt på vägen upp.
Min tillvaro inte har varit så här stabil sedan barnsben. Det är en härlig känsla att inte behöva kämpa för sin överlevnad och det känns lite som om jag för första gången på länge kan unna mig att leva.
Frågan är: Hur lång tid kommer det gå innan jag blir uttråkad?