Trygghet i osäkerheten

Hemma från jobbet idag, njurarna är verkligen inte som de skall. Vaknade vid 04-05 och kallsvettades, gjorde så ont att jag var illamående. Flera gånger på väg att springa upp för att kräkas. Jag är så trött på det, kan jag inte bara få en vanlig förkylning med lite snuva eller bara bli frisk? Men man skall aldrig förvänta sig för mycket.
Har blivit lite bättre nu, men väntetiden på remissen är 2-4 månader. Jag får göra som vanligt, bita ihop och överleva det. Allt kommer lösa sig på bästa sätt när man kämpar för något man vill.

Jag känner mig verkligen så bortkommen ibland, ensamheten och tomheten tar över mig, men helt plötsligt ser någon mig. Den känslan älskar jag, som en varm vind under mitt skinn, pirrande och energigivande väcker den mig och jag återvänder till livet. Det är verkligen underbart, som en världslig kärlek som projekteras rakt in i mitt hjärta, min själ.
Jag vill bara ut, dela med mig av ljuset och kärleken jag har inom mig.
Skämma bort någon med en gnutta överflödig men förtjänt kärlek.
Bara för att överleva.
Bara för att ge.

Nära - Tätt inpå

Svenskar, ett så typiskt folk. Aldrig nöjda, alltid finns det något som är fel. Även om de inte finner felet direkt, då är det självklart något konstigt på gång. Vi måste ständigt leta fel, ständigt sökande med blicken efter något djupare än oss själva. Kan vi inte bara vara nöjda med oss själva? Med världen omkring oss?

Varje människas vilja kretsar kring lusten, orken. Och om vi ständigt letar fel, försöker finna roten till vår orkeslöshet, varje gång förlorar vi en vit av oss själva, en bit av vår tillvaro. Ett ögonblick som aldrig kommer igen. Vi förlorar viljan att kämpa och leva.
Varför kan man undra. Frågan ställer vi oss själva och andra flera gånger dagligen. Varför? Är det värt den energin det tar att leta fel, att ständigt söka efter läckan, när vi har den rakt framför oss. Vår ständiga strävan efter att hitta en orsak till våra fel är vårt störta misstag. Varför? Kanske för att vi vill vara något mer, NÅGON mer än bara den vi är.
Vi drömmer oss bort i böcker, spel och tankar. En verklighetsflykt vi bara förlorar på. Men vad? Jo, den lilla energin vi har kvar.

Att bara drömskt förlora sig i närhet är kanske samma sak... eller? Det är ju inte direkt en förlust, det är snarare ett utbyte. Att bara få ta ett enda minne och spara det kan ge en människa mer än en väl genomförd uppgift i ett spel. Än ett bra stycke i en bok. Det ät verkligt, vi fantiserar inte bara. Vi ser, vi känner, vi hör. Dofter, beröring... ord.
Allt blir en enda symfoni.
Så vackert.
Så rent.
Men är vi nöjda?
Oftast inte...
Vi vill bara ha mer, och mer, och mer... ända tills vi sliter varandra i stycken, men först efter att tömt oss själva i detta sökande efter fel. Kan vi verkligen inte tillåta något vara perfekt?

ÄR det vår förbannelse, att aldrig bli nöjda?