Nära - Tätt inpå

Svenskar, ett så typiskt folk. Aldrig nöjda, alltid finns det något som är fel. Även om de inte finner felet direkt, då är det självklart något konstigt på gång. Vi måste ständigt leta fel, ständigt sökande med blicken efter något djupare än oss själva. Kan vi inte bara vara nöjda med oss själva? Med världen omkring oss?

Varje människas vilja kretsar kring lusten, orken. Och om vi ständigt letar fel, försöker finna roten till vår orkeslöshet, varje gång förlorar vi en vit av oss själva, en bit av vår tillvaro. Ett ögonblick som aldrig kommer igen. Vi förlorar viljan att kämpa och leva.
Varför kan man undra. Frågan ställer vi oss själva och andra flera gånger dagligen. Varför? Är det värt den energin det tar att leta fel, att ständigt söka efter läckan, när vi har den rakt framför oss. Vår ständiga strävan efter att hitta en orsak till våra fel är vårt störta misstag. Varför? Kanske för att vi vill vara något mer, NÅGON mer än bara den vi är.
Vi drömmer oss bort i böcker, spel och tankar. En verklighetsflykt vi bara förlorar på. Men vad? Jo, den lilla energin vi har kvar.

Att bara drömskt förlora sig i närhet är kanske samma sak... eller? Det är ju inte direkt en förlust, det är snarare ett utbyte. Att bara få ta ett enda minne och spara det kan ge en människa mer än en väl genomförd uppgift i ett spel. Än ett bra stycke i en bok. Det ät verkligt, vi fantiserar inte bara. Vi ser, vi känner, vi hör. Dofter, beröring... ord.
Allt blir en enda symfoni.
Så vackert.
Så rent.
Men är vi nöjda?
Oftast inte...
Vi vill bara ha mer, och mer, och mer... ända tills vi sliter varandra i stycken, men först efter att tömt oss själva i detta sökande efter fel. Kan vi verkligen inte tillåta något vara perfekt?

ÄR det vår förbannelse, att aldrig bli nöjda?