fredag 21 juni 2013

Alkoholism, midsommar och lajv.


Jag är ett maskrosbarn, uppväxt i en familj där alkohol ständigt var och är närvarande. 
Där varenda högtid innebar ångest och gråt. 
Varje kväll, osäkerhet.

Sedan lång tid tillbaka har jag förlikat mig med det faktum att de erfarenheter jag har alltid kommer påverka mig. Jag vet att jag aldrig kommer kunna förändra det jag genomlevt och det är något jag varje dag bär med mig.

Vi har missbruk i familjen, i flera generationer.
Till och med bland oss syskon. För ett år sedan dog min bror nästan i en överdos.
Jag har själv gjort mig skyldig till arbetsnarkomani, och få ta de konsekvenser som följer. Jag måste för alltid bära med mig tanken på att jag inte får fastna i något för länge, att till och med något jag älskar kan bli som en drog.
Dessutom har jag den mer eller mindre fantastiska förmågan att märka minsta lilla om någon har druckit, vilket är för mig både en förbannelse och en gåva.
Jag ser ofta mer än jag vill se.

Nu stundar midsommar.
En av de större festhögtiderna med kalas, sill, potatis och alkohol.
Jag minns än i dag alla gånger jag fått släpa min far från grannen, hur jag många gånger ramlat och skrapat mina knän på grusvägen, min styvmors skärande skratt genom natten.
Fylla.
Doft av förtärd alkohol från kroppar, hjälplöshet och en jäkla massa ångest. Känslan av att vara oönskad.
Inget av det som något barn någonsin förtjänar att bära.
Knarkarunge.
Alkoholistbarn.
Jag ser Twitter och Facebook börjar fyllas av kommentarer kring fester, och jag kan inte låta bli att tänka på de barn som delar min barndoms minnen. Som är där NU.

Jag tänker på många i min generation, men framförallt bland nördarna. Där jag ser tendenserna. Att alltid behöva ta en öl, eller att ständigt söka efter fester. Alkoholismen som sakta växer sig fram inom många.
De flesta kommer inte bli aktiva missbrukare som en ser i närheten av stadskärnor.
Det var inte min far heller.
Han var egen företagare, trebarnsfar, hus och gård, men lik väl åkte han full vilse på gärdet med traktorn efter att han varit ned och fiskat med oss. Eller höll på att ramla ur båten när han drog igång motorn.
Kramade oss lite för hårt, fast vi inte ville.
Vi vågade ju inte säga emot.
Vi var barn.

Jag ser det allt mer i samband med lajv.
Festandet.
Hur alkoholen blir en allt större del av vissas liv.
Min far var också en festprisse när han var yngre, han blev misshandlad en gång under en fest.
Dog nästan.
Mamma skyddade honom med sin kropp mot sparkar och slag.
Hon var gravid, några månader senare föddes jag.

Trenden med alkohol på lajv ökar.
Likväl ser jag en ökning av festandet bland de i mitt nätverk även utanför evenemangen.
Det ständiga sökandet efter nästa rus. Att säga glatt säga "Jag var så full att jag inte ens minns vad vi pratade om i ert läger!" och insikten jag får om att kulturen jag flydde från i Värmland finns överallt.

Alkoholkulturen.
Där inget nej är en utmaning.
Där allt som inte sägs emot är tillåtet.
Där en aldrig är trygg.
Där gränser suddas ut och vad som är rätt glöms bort.
Där barnen hamnar emellan.

Glad midsommar.