Rädsla och Feghet

Rädsla, något som bor i varje enskilld människas själ. En primal känsla som vi delar med djuren. Feghet däremot är ingen känsla som skapats för att vi ska överleva, inte heller fyller den någon viktig social funktion. Nej, feghet har vi lärt oss genom vårt egocentriska tänkande, vad som är bäst för oss själva. Människan skall ha upptäckarlust och nyfikenhet, det är därför vi kommit så långt i utvecklingen, men om vi samtidigt inte hade fegheten och rädslan för att byta gamla vanor skulle vi ha kommit mycket längre i dagens teknik, medicin och framför allt tänkande.

Barnet från det att det knappt kan gå får lära sig att feghet belönas och SKA bli belönat. Barnet vill inte prova det nya och modern tycker synd om det och ger det en leksak/godis/kram. Istället för att uppmuntra till nyfikenhet men förskiktighet lär barnet sig att det gamla invanda sättet är det bästa.

Och där står vi, när vi kommer uti vuxenvärlden, med den invanda fegheten och rädslan för att testa nya saker. Världen kommer aldrig bli en bättre plats om ingen försöker bättra den, om vi bara står handfallna med öppen mun när vår plats i universum sakta försvinner. Krig, global uppvärmning, orättvisor och sjukdomar. Vi kan stoppa allt om alla gör en del, men någonstans i vår utvecklingar har vi glömt bort oss själva. Många tänker "Det kommer ändå aldrig hända mig", men tyvärr finns det en risk att det händer alla, det behöver inte slå till mot den enskillde individen utan det kan drabba denns grannar, vänner, kollegor och kanske till och med familj. Tyvärr så drabbas alla på ett eller annat sätt. Vem känner inte någon sam har varit mobbat under sin skoltid? Vem känner inte någon har dött i cancer eller någon annan folksjukdom? Vem känner inte någon som tvingats fly från sitt hemland på grund av krig, uppror eller diktatur?
Alla berörs!

Och vad kan vi göra åt saken? Jo, vi kan öppna våra sinnen och ta in det nya. Le åt en främling på stan, öppna oss lite, lite för andra människor och få tusenfallt tillbaka.