Senaste tiden har varit fylld av stress. Arrangera rantet, kassör, jobb och samtidigt sköta ett samliv hemma och få vardagen att fungera. Jag minns inte senast jag kände mig utsövd, inte heller en dag utan stress.
Mornarna på spårvagnen är lite helig för mig. Bara sitta still och slippa tänka, lyssna på musik och bara vara här i nuet. En halvtimmes andrum är det som håller ihop mig, en halvtimme på en bullrig, överfull spårvagn.
Mitt liv är inte kiss, min vardag är inte förjävlig, det är bara lite för mycket att göra och för lite sömn och tid på dygnet. Om 2 veckor är jag arbetslös, då kommer jag ha all tid i världen.
