Gårkvällens avskrivning

Rotlös, det är så jag känner mig. Inte hemlös, inte oälskad utan rotlös. Jag känner inte den där familjära känslan, den som gör mig trygg. Jag är flocklös.
Nej, det är inte helt rätt det heller, jag har vänner som jag vet bryr sig om mig och tänker på mig, men jag har verkligen inte den där typen av villkorslösa relation till någon som är en sorts trygghet för mig. Hela tiden känns det som jag kämpar, hela tiden för att hålla mig kvar på den lilla stock som håller mig över ytan. Jag har svårt att gitta tryggheten i mig själv, men just nu har jag tagit ett stort steg framåt och jag kan inte förväntra mig annat än att jag skall reagera starkt.
Jag har haft otroliga motgångar i mitt liv, flera som jag tror få skulle kunna klara sig genom, men på något jävla mirakulöst sätt lyckas jag ändå. En nedrans turgumma.

Läget börjat stabilisera sig lite, jag är inte i lika mycket blåsväder som jag varit. Mitt liv har förändrats mycket åt det positiva hållet sedan jag tog mitt pick och pack och drog från Värmland. Jag har blivit av med större delen av min bitterhet, om än en del människor i extremfall kan dra fram den, men den dominerar inte mitt liv. Jag går inte in i en situation och ser mig själv som direkt utstött, för det är jag inte, jag har lika mycket rätt som alla andra att yta min bit av denna kaka kallad livet.
Jag tar heller inte människor i min omgivning för givet, tyvärr har det kommit på senaste tiden annars hade mycket kunnat vara annorlunda idag. Istället är jag rädd för att jag blivit för inriktad på att JAG inte skall vara en belastning för någon annan än möjligtvis mig själv. Mina problem är mina problem och det är bara jag som kan påverka min situation. Tyvärr ät jag inte lika handlingskraftig som jag hade velat vara. Jag hade velat ta bra mycket större risker i mitt liv och påverka min situation mer radikalt, men min forna osäkerhet och min lite lätt vridna självbild håller mig tillbaka. Jag grundar mina beräkningar på worst-case-scenario, inte orealistiskt negativt, men ändå tillräckligt för att påverka mitt dagliga liv. Jag önskar att jag kunde vara lika glad, positiv och självständig som jag har ett mål att bli.
Jag är stark i mig själv, det är en bra grund att stå på, jag måste bara lära mig bygga rad för rad och inte lite sporadiskt överallt. Struktur i livet. Ett jobb, en fast ekonomi och en bostad är det mest väsentliga just nu. Normala sovvanor är också en stor del av detta.

Jag hade velat göra så mycket mer, våga säga rätt ut, vara lika rättfram som jag önskar att min omgivning skall vara. JAG måste låta andra lära känna mig, jag vill men är jävligt feg.
Jag vill ha en plats i solen men är rädd för dess strålar.

En vag saknad

Längesen jag hade tillgång till nät nu. I alla fall så jag har tid att sitta en stund. Har fått ny lägenhet och där finns inga grannar man kan låna av eller trådlös surfzon. Har idag tagit min tillflykt till Café Java vid Vasaplatsen, ett halvsjabbit ställe i en källarlokal men det har sin charm.
Stället i Göteborg där man kan få stans bästa kaffe.

Och trådlöst internet.

Jag är orolig för min lillebror, den minsta av dem. En av hans närmsta vänner har dött. Befaras drunknad lyder väl expertutlåtandet, men alla som växt upp vid Klarälven vet att när dess mörka vatten väl tagit någon så lämnas den inte tillbaka levande.
Jag lärde mig i tidiga år att ha respekt för dess strömmar när jag med flytväst kände kraften i så mycket flytande vatten, eller med farfar i en "bakia" metande och såg flötet snabbt virvla bort i strömmen.

Min lillebror håller på lite på fritiden med parkour, liksom de flesta av hans vänner som inte hänger vid busskuren utanför skolan och röker. Det var antagligen den sysselsättningen som ledde till att hans vän förlorade livet. Till tidningarna har hans vänner sagt att de var på väg för att bada, de skulle aldrig våga säga att de håller på med en så farlig lek. Det skulle bara leda till utegångsförbud och massvis av tjat.
Jag har inget emot att bror håller på med ett sådant intresse, jag snarare uppnmuntrar det, men något jag alltid vetat är att han har mer respekt för älven än vad de flesta har, en med det grupptrycket som sluter om Deje likt en skyddande kupa, hade jag kunnat förlora honom den natten.

Ungdomar i Deje slits med en stark rastlöshet, det finns knappt något att göra, inget meningsfullt som de får ut något av, inget som ger någon typ av kick. Istället lockas de till nikotin alkohol och andra mer farliga substanser,den som inte hänger med i trycket blir till synes utanför i de "häftiga" gängen.
När jag ser på de som jag gick i samma klass som, de har knappt utvecklats alls, några har fårr barn, andra har dragits ned i drogträsket och ett par stycken, de som var de "häftiga" på min tid, har inte utvecklats. Alls.
De sitter på samma bänk, röker samma cigaretter, snackar samma skit, och trackar ned på samma sorts individer. De som inte vill vara som alla andra. De nu 20 åriga personer jag föraktade när jag gick i skolan, men ändå hjälpte och brydde mig om, tycker jag idag bara synd om. Jag vet att de kommer hamna i mer trubbel än jag skulle önska trotts allt de gjort.
Nej jag hoppas att Jonas utvecklas åt ett annat håll, jag hoppas inte att han följer Martins exempel, börjar röka, dricka i stort sett varje dag och inte bry sig om något annat än sin status och att ständigt få kickar.
Jonas har mer potential än Martin, han är mer eftertänksam och lite mer av en grubblare som jag.

Min far sa något för ett tag sedan som jag vet stämmer så bra. Jag har alltid fått tänka åt i alla fall min äldsta lillebror, fått vara både hans samvete och hans konsekvenstänkande. Det är det jag är fostrad till. Att bygga upp mardrömscenarior och undvika dem. Tänka åt min bröder. Det är det en kvinna skall göra i det samhället jag är uppvuxen i. Vara den intelligenta delen men förtryckt och nedtrampad. Aldrig säga emot.

Jag bjöd ner Jonas nu till Göteborg, jag hoppas att han vill komma ned. Han och jag har aldrig kunnat ha en bra relation med honom på grund av de sociala barriärerna och ålderskillnaden. Jag hoppas att jag kommer ha större inflytande på honom än på Martin, men farmför allt saknar jag honom, Bryr mig om honom.
Jag vill se mina bröder bli något större än utbygdsgansters.

Jag saknar hemmet. Jag vill vara där och hjälpa min familj. Kasta ut det arsle till karl som mor har införskaffat. Jag accepterar inte det sätt han behandlar henne på, trycker ner henne, får henne att känna sig ful och korkad. Hon fäörtjänar så mycket mer respekt. 10 år av låtsaslek och ta hand om 3 barn. Det är beundransvärt. Hon förtjänar all respekt som kan ges från en karl. Det är i alla fall något som jag och min far är överens om.

Jag ser fram emot ett besök från min familj, även om jag inte vet om jag kommer se dem i sommar. Jag hoppas det. Blodet flyter tjockt i mina ådror, jag skulle kunna göra vad som helst för dem.

Det finns andra typer av saknad i mig med, men de är för outforskade för att jag skall våga yttra mig. Jag vet inte ens om de är verkliga eller endast hormoner som utsöndras, jag lär väl veta bättre tids nog när jag kommit över mina rädslor.

Jag önskar ibland att jag kunde vara lika våghalsig som mina bröder.