En vag saknad

Längesen jag hade tillgång till nät nu. I alla fall så jag har tid att sitta en stund. Har fått ny lägenhet och där finns inga grannar man kan låna av eller trådlös surfzon. Har idag tagit min tillflykt till Café Java vid Vasaplatsen, ett halvsjabbit ställe i en källarlokal men det har sin charm.
Stället i Göteborg där man kan få stans bästa kaffe.

Och trådlöst internet.

Jag är orolig för min lillebror, den minsta av dem. En av hans närmsta vänner har dött. Befaras drunknad lyder väl expertutlåtandet, men alla som växt upp vid Klarälven vet att när dess mörka vatten väl tagit någon så lämnas den inte tillbaka levande.
Jag lärde mig i tidiga år att ha respekt för dess strömmar när jag med flytväst kände kraften i så mycket flytande vatten, eller med farfar i en "bakia" metande och såg flötet snabbt virvla bort i strömmen.

Min lillebror håller på lite på fritiden med parkour, liksom de flesta av hans vänner som inte hänger vid busskuren utanför skolan och röker. Det var antagligen den sysselsättningen som ledde till att hans vän förlorade livet. Till tidningarna har hans vänner sagt att de var på väg för att bada, de skulle aldrig våga säga att de håller på med en så farlig lek. Det skulle bara leda till utegångsförbud och massvis av tjat.
Jag har inget emot att bror håller på med ett sådant intresse, jag snarare uppnmuntrar det, men något jag alltid vetat är att han har mer respekt för älven än vad de flesta har, en med det grupptrycket som sluter om Deje likt en skyddande kupa, hade jag kunnat förlora honom den natten.

Ungdomar i Deje slits med en stark rastlöshet, det finns knappt något att göra, inget meningsfullt som de får ut något av, inget som ger någon typ av kick. Istället lockas de till nikotin alkohol och andra mer farliga substanser,den som inte hänger med i trycket blir till synes utanför i de "häftiga" gängen.
När jag ser på de som jag gick i samma klass som, de har knappt utvecklats alls, några har fårr barn, andra har dragits ned i drogträsket och ett par stycken, de som var de "häftiga" på min tid, har inte utvecklats. Alls.
De sitter på samma bänk, röker samma cigaretter, snackar samma skit, och trackar ned på samma sorts individer. De som inte vill vara som alla andra. De nu 20 åriga personer jag föraktade när jag gick i skolan, men ändå hjälpte och brydde mig om, tycker jag idag bara synd om. Jag vet att de kommer hamna i mer trubbel än jag skulle önska trotts allt de gjort.
Nej jag hoppas att Jonas utvecklas åt ett annat håll, jag hoppas inte att han följer Martins exempel, börjar röka, dricka i stort sett varje dag och inte bry sig om något annat än sin status och att ständigt få kickar.
Jonas har mer potential än Martin, han är mer eftertänksam och lite mer av en grubblare som jag.

Min far sa något för ett tag sedan som jag vet stämmer så bra. Jag har alltid fått tänka åt i alla fall min äldsta lillebror, fått vara både hans samvete och hans konsekvenstänkande. Det är det jag är fostrad till. Att bygga upp mardrömscenarior och undvika dem. Tänka åt min bröder. Det är det en kvinna skall göra i det samhället jag är uppvuxen i. Vara den intelligenta delen men förtryckt och nedtrampad. Aldrig säga emot.

Jag bjöd ner Jonas nu till Göteborg, jag hoppas att han vill komma ned. Han och jag har aldrig kunnat ha en bra relation med honom på grund av de sociala barriärerna och ålderskillnaden. Jag hoppas att jag kommer ha större inflytande på honom än på Martin, men farmför allt saknar jag honom, Bryr mig om honom.
Jag vill se mina bröder bli något större än utbygdsgansters.

Jag saknar hemmet. Jag vill vara där och hjälpa min familj. Kasta ut det arsle till karl som mor har införskaffat. Jag accepterar inte det sätt han behandlar henne på, trycker ner henne, får henne att känna sig ful och korkad. Hon fäörtjänar så mycket mer respekt. 10 år av låtsaslek och ta hand om 3 barn. Det är beundransvärt. Hon förtjänar all respekt som kan ges från en karl. Det är i alla fall något som jag och min far är överens om.

Jag ser fram emot ett besök från min familj, även om jag inte vet om jag kommer se dem i sommar. Jag hoppas det. Blodet flyter tjockt i mina ådror, jag skulle kunna göra vad som helst för dem.

Det finns andra typer av saknad i mig med, men de är för outforskade för att jag skall våga yttra mig. Jag vet inte ens om de är verkliga eller endast hormoner som utsöndras, jag lär väl veta bättre tids nog när jag kommit över mina rädslor.

Jag önskar ibland att jag kunde vara lika våghalsig som mina bröder.