I took a walk with myself

"Be careful what you wish for
History starts now... "
- World, Five for Fighting


Jag tog en lång promenad genom ett Göteborg som försiktigt börjar klä sig i vacker höstskrud.
Samlade tankar. Rannsakade mig själv. Skapade nya mål.

För varje steg, lite klokare.
För varje andetag, lite närmare mig själv.


Under de senaste två veckorna har vågor av känslomässig ostabilitet sköljt över mig.
Världen har snurrat, tankar och känslor lika så, medan jag själv på något sätt stått still.
Överreaktioner, virrighet. Sluten och förnekande.
I tisdags kom kulmen.
Pang, brak och totalt i kras.

Det kändes som att få hela mitt väsen slitet itu.
Som om någon karvade på gråtnerven.
Vägrade sluta.
Till sist klarade jag inte att hålla ihop längre.
Gråt, tårar över ingenting och allt.
Arg, ledsen, glad, tom. En enda stor känslostorm.

Jag ställde in Stockholmsresan för att få bukt med min tillvaro och nu under helgen verkar mitt humör stabiliserats.


Under min promenad idag petade jag på alla känsliga punkter jag har och har haft under det senaste halvåret, därefter ännu djupare och längre tillbaka.
Klokare blev jag, men mer förvirrad.
Saker som jag trodde var "over and done" för länge sedan dök upp. Jag gillar verkligen inte när det finns oavslutade kapitel. Tror ändå att jag lyckades sönderanalysera och binda samman en hel del.
Jag har även insett ett samband mellan min menstrationscykel och mitt känslotillstånd. Har aldrig haft så kraftiga humörsvängningar tidigare, men hormonerna var absolut inte största boven.

Oavsett så känns det som om hjärnan och hjärtat står på samma ruta just nu.
Det är alltid ett gott tecken.

Nu skall jag smälta mina upptäckter över en god natts sömn. Imorgon blir det skola, samtal och långsvärdsfäktning.

Trasigt

Har haft en tillfällig dipp i mitt humör. Största delen beror nog på att Hanna(även känd som min fru) i Stockholm varit med om en ridolycka. Jag bryr mig väldigt mycket om de människorna jag har i min närhet, och när de har det svårt så påverkar det mig. Till råga på allt har jag haft en förkylning som legat i kroppen men som äntligen brutit ut nu coh jag är på bättringsvägen. Mycket té, honung och menthol i alla dess slag har drivit ut den. Till mesta dels i alla fall, har något litet kvar i halsen och ena örat som idag gjorde mig yr.
Den här sommaren ar varit underbar. Jag har träffat många nya människor och tillbringat tiden med de jag redan håller av.
Mitt liv har sedan jag äntligen fick eget boende tagit ett ordentligt uppsving. De bra dagarna är långt många fler än de sämre. Jag har väl kommit lite till insikt att jag måste driva det här glädjehjulet själv och ingen oavsett hur mycket jag älskar dem eller hur mycket de bryr sig om mig kan göra det åt mig. Livet kanske inte alltid är lätt, underbart och roligt, men att ändå tänka på när det är som bäst gör det långt mer än uthärdligt. Att våga släppa taget om tryggheten vi alla söker har gjort mig lyckligare. Jag lever för varje dag, även om de är fulla av hemskheter så är det ändå en sådan dag som får mig att uppskatta de bättre.
Jag har börjat mer och mer gå på mina impulser, jag gör det som känns rätt. Konsekvenserna är jag och endast jag ansvarig för, men det är värt det.

På fredag skall jag åka upp till Stockholm och hälsa på underbara Hanna, tredje gången i mitt liv jag besöker huvudstaden. Det skall bli en härlig tripp och ett underbart återseende.

Nu skall jag undersöka om jag skall äta hemma eller på stan innan långsvärdsfäktningen. Skall bli skönt att röra på sig även om jag inte vet hur mycket jag kommer orka.

Jag älskar mig själv, mina vänner och även de deppigaste av dagar, det ger livet en underbar nyans!