I took a walk with myself

"Be careful what you wish for
History starts now... "
- World, Five for Fighting


Jag tog en lång promenad genom ett Göteborg som försiktigt börjar klä sig i vacker höstskrud.
Samlade tankar. Rannsakade mig själv. Skapade nya mål.

För varje steg, lite klokare.
För varje andetag, lite närmare mig själv.


Under de senaste två veckorna har vågor av känslomässig ostabilitet sköljt över mig.
Världen har snurrat, tankar och känslor lika så, medan jag själv på något sätt stått still.
Överreaktioner, virrighet. Sluten och förnekande.
I tisdags kom kulmen.
Pang, brak och totalt i kras.

Det kändes som att få hela mitt väsen slitet itu.
Som om någon karvade på gråtnerven.
Vägrade sluta.
Till sist klarade jag inte att hålla ihop längre.
Gråt, tårar över ingenting och allt.
Arg, ledsen, glad, tom. En enda stor känslostorm.

Jag ställde in Stockholmsresan för att få bukt med min tillvaro och nu under helgen verkar mitt humör stabiliserats.


Under min promenad idag petade jag på alla känsliga punkter jag har och har haft under det senaste halvåret, därefter ännu djupare och längre tillbaka.
Klokare blev jag, men mer förvirrad.
Saker som jag trodde var "over and done" för länge sedan dök upp. Jag gillar verkligen inte när det finns oavslutade kapitel. Tror ändå att jag lyckades sönderanalysera och binda samman en hel del.
Jag har även insett ett samband mellan min menstrationscykel och mitt känslotillstånd. Har aldrig haft så kraftiga humörsvängningar tidigare, men hormonerna var absolut inte största boven.

Oavsett så känns det som om hjärnan och hjärtat står på samma ruta just nu.
Det är alltid ett gott tecken.

Nu skall jag smälta mina upptäckter över en god natts sömn. Imorgon blir det skola, samtal och långsvärdsfäktning.