Alkoholism, midsommar och lajv.

Jag är ett maskrosbarn, uppväxt i en familj där alkohol ständigt var och är närvarande. 
Där varenda högtid innebar ångest och gråt. 
Varje kväll, osäkerhet.

Sedan lång tid tillbaka har jag förlikat mig med det faktum att de erfarenheter jag har alltid kommer påverka mig. Jag vet att jag aldrig kommer kunna förändra det jag genomlevt och det är något jag varje dag bär med mig.

Vi har missbruk i familjen, i flera generationer.
Till och med bland oss syskon. För ett år sedan dog min bror nästan i en överdos.
Jag har själv gjort mig skyldig till arbetsnarkomani, och få ta de konsekvenser som följer. Jag måste för alltid bära med mig tanken på att jag inte får fastna i något för länge, att till och med något jag älskar kan bli som en drog.
Dessutom har jag den mer eller mindre fantastiska förmågan att märka minsta lilla om någon har druckit, vilket är för mig både en förbannelse och en gåva.
Jag ser ofta mer än jag vill se.

Nu stundar midsommar.
En av de större festhögtiderna med kalas, sill, potatis och alkohol.
Jag minns än i dag alla gånger jag fått släpa min far från grannen, hur jag många gånger ramlat och skrapat mina knän på grusvägen, min styvmors skärande skratt genom natten.
Fylla.
Doft av förtärd alkohol från kroppar, hjälplöshet och en jäkla massa ångest. Känslan av att vara oönskad.
Inget av det som något barn någonsin förtjänar att bära.
Knarkarunge.
Alkoholistbarn.
Jag ser Twitter och Facebook börjar fyllas av kommentarer kring fester, och jag kan inte låta bli att tänka på de barn som delar min barndoms minnen. Som är där NU.

Jag tänker på många i min generation, men framförallt bland nördarna. Där jag ser tendenserna. Att alltid behöva ta en öl, eller att ständigt söka efter fester. Alkoholismen som sakta växer sig fram inom många.
De flesta kommer inte bli aktiva missbrukare som en ser i närheten av stadskärnor.
Det var inte min far heller.
Han var egen företagare, trebarnsfar, hus och gård, men lik väl åkte han full vilse på gärdet med traktorn efter att han varit ned och fiskat med oss. Eller höll på att ramla ur båten när han drog igång motorn.
Kramade oss lite för hårt, fast vi inte ville.
Vi vågade ju inte säga emot.
Vi var barn.

Jag ser det allt mer i samband med lajv.
Festandet.
Hur alkoholen blir en allt större del av vissas liv.
Min far var också en festprisse när han var yngre, han blev misshandlad en gång under en fest.
Dog nästan.
Mamma skyddade honom med sin kropp mot sparkar och slag.
Hon var gravid, några månader senare föddes jag.

Trenden med alkohol på lajv ökar.
Likväl ser jag en ökning av festandet bland de i mitt nätverk även utanför evenemangen.
Det ständiga sökandet efter nästa rus. Att säga glatt säga "Jag var så full att jag inte ens minns vad vi pratade om i ert läger!" och insikten jag får om att kulturen jag flydde från i Värmland finns överallt.

Alkoholkulturen.
Där inget nej är en utmaning.
Där allt som inte sägs emot är tillåtet.
Där en aldrig är trygg.
Där gränser suddas ut och vad som är rätt glöms bort.
Där barnen hamnar emellan.

Glad midsommar.

Verkligheten kryper sig på

Den senaste tiden har varit lite tuff. Mycket på jobbet, lite energi och, med facit i hand, nära till kollaps. I slutet av januari valde jag att stänga ute mycket av den omgivande verkligheten för att inte tappa fotfästet helt. Allt från lajv och sociala medier till vänner och umgänge kopplades bort. Jobbet och hemmet blev mina tillflykter, och så har det varit fram till ganska nyligen.

 Nu har jag börjat ta upp saker igen, i långsam takt men det är på gång. Lajvet känns ganska motigt dock, mycket negativitet och tyvärr många människor med egna problem. En riktig energisugare. Skall testa på Berlin by Night, det sker bara en gång i månaden, och kan vara en lagom mjukstart. Jag har börjat titta till Facebook och forum, men inte aktivt engagerat mig eller agerat på något sätt än.

 Det känns ändå ganska bra, även om mycket kommit i kläm har jag klarat mig genom perioden mer eller mindre intakt. Förhoppningsvis har inte allt för mycket förlorats i loppet.
Kreativiteten har börjat komma igång, påskledigheten har varit behövlig (trots influensa). Jag har börjat plocka upp lite självstudier (såklart jobbinriktade men ändå bra) och känner mig inte lika psykiskt matt längre. Dessutom börjar saker rulla på riktigt bra på jobbet.

 Motgångar till trots, en sabla influensa som vägrar släppa och medvetenheten om energin det kommer ta att plocka upp allt igen så känns det inte längre lika tufft.

Livet rullar på

Sabla otur!
Lagom till jag gjort en djupdykning in i mitt nya jobb, och saker börjat falla på plats får jag den här sabla huvudvärken.
Efter att i tisdags haft huvudvärk av och till i en vecka sökte jag hjälp hos vården och fick tid samma dag samt en vidare undersökning igår. Läkarna misstänker att jag fått spänningshuvudvärk, men efter dagens attackhuvudvärk som vägrade ge sig trots sömn och mat så tror jag att jag skall försöka se till att få en tid hos sjukgymnasten för att bli av med detta.
Om inte sjukgymnastiken fixar huvudvärken vet jag inte vad som verkar, värktabletterna jag tar nu fungerar, men gör mig slö och ofokuserad.

Skall ge mig på lite avslappningsövningar i helgen och försöka ta det allmänt lugnt för att se om det kanske släpper av sig själv.

Jag är för tuff och trivs för bra på jobbet för att ha huvudvärk!

Att måla en text med känslor

Jag älskar att skriva. Det är mitt kreativa utlopp, men alltför ofta har jag känt mig begränsad utan att veta varför. På senare tiden har jag försökt gräva ned mig och hitta varför jag ibland inte alls kan skriva.

Både när jag skriver och läser upplever jag känslor, ju starkare de är desto bättre är texten i mina ögon. Jag vill bli berörd, men det kräver rätt ordval i en text.
Innan jag hittade fantasyförfattaren Charles de Lint hade jag ingen referens, jag har tidigare stött på författare son skrivit en bok som passat min smak, men aldrig mer än det. Charles de Lint ändrade på det.
De Lint skriver målande, fast inte på ett dammtråkigt beskrivande sätt utan snarare nästan poetiskt. Han väljer sina ord noga och träffar rakt in i mitt känslocentrum.
När det gäller författare är han min förebild.

När jag sitter och skriver känner jag mig ofta begränsad av mitt ordföråd, jag får ofta använda synonym-ordlistor för att träffa rätt punkt. Och när det kommer till min engelska är den undermålig. Jag har skrivit mycket i perioder men aldrig aktivt försökt utveckla min skrivarpalett. Det jag går på är känslan som ett ord, en mening, ett stycke inger, men för att komma framåt behöver jag utveckla mitt språk.
Jag vill beröra och samtidigt leva upp till mina egna förväntningar på en text.
Jag vill kunna skriva rakt in i mina läsares hjärtan.
Jag vill måla en text med känslor och träffa precis rätt.

Men för att jag skall kunna skriva måste det intuitivt kännas rätt.

Andra kallar det jul

Julen har kommit och gått och jag står fortfarande upp. För att vara jul så har det varit en helt ok tid. Mysigt och så nere i Halmstad hos Johans föräldrar, tyvärr så har ingen som helst julkänsla infunnit sig utan bara ett stilla vemod. Jag antar att det är resultatet av för många dåliga minnen förknippade med jul.

Oavsett hur mycket jag vill intala mig att det har gått bra så är jag verkligen inte nöjd med känslan i efterhand. Jag vill fira en mysig jul, det behöver inte vara något extravagant, och jag vill komma ut efter nyår och känna "Ja, det här var ju trevligt". Jag tror det är en sak som jag får jobba med ett tag.

Just nu nöjer jag mig med att skriva novell på novell med vemodskänslan som tema just för att bli av med den. Att skriva och applicera tankar på andra "karaktärer" än mig själv är en skön känsla. Jag distanserar mig till det som är svårt, jobbigt samtidigt som jag får utlopp för känslan och får en chans att uttrycka mig utan att själv bli ifrågasatt. Och även kunna bearbeta vidare känslan. Att skriva med en inlevelse och låta dessa medium ta sig förbi svårigheten hjälper mig väldigt mycket.
Får se om det blir att jag publicerar något framöver, i många fall är det bara lösryckta stycken och meningar, i andra ganska bra korta "stämningstexter" eller noveller som det också kan kallas.

Och nej, ingen anledning att överanalysera skrivet material. Ibland skriver jag för att det är roligt med(faktiskt för det mesta).

Jag tror att känslan som julen lämnat kvar kommer lägga sig så snart vardagsrutinerna kommer igång igen, det är just vid sådana här tillfällen jag tvingas inse hur viktiga rutiner är för mitt välmående. Jag behöver dem för att fungera och desto bättre jag blir på att lägga upp rutiner, desto bättre verkar jag må.
Well, tillbaka till skrivarstugan.
God jul eller något!