Augustiglöd

Ibland måste man stanna upp. För en liten stund återfinna var ens egna prioriteringar ligger. Tänka; är det verkligen så här jag vill ha mitt liv? För en liten stund ransaka sin själ och göra det svåraste av allt. Finna roten till den man är.

Är jag min hårfärg, mina intressen, mina vänner, den mat jag äter?
Nej.
Inte heller är jag mina kläder, min inkomst eller min musik.
Det som är jag är den lilla, lilla essensen som ger människor ett intryck, ett minne. Jag kanske inte alltid är glad men jag har en förmåga att älska som få kan mäta sig med. Att acceptera andra människor trotts olikheter är en styrka jag vet att jag har. En kram kan bara vara en kram, men en kram med värme lämnar eftertryck.
Att kunna ge lite av sig själv och låta någon hålla kvar det, som ett minne, en tråd, en direktlänk till självaste hjärtat för att dra i när nöden är nära. Det är det jag ger, det är inte helt riskfritt men de jag kan krama varmt och mena något med kramen, de är värda den.
Det kanske låter dumdristigt men sån är jag.
Det är den jag är.
Jag är min kärlek.

Men var är jag på väg?
Upp till Värmland är rätt svar. Det simpla livet, en chans att återhämta mina krafter och utveckla mig själv. Ett träd måste ha starka rötter för att kunna bära upp en stor krona.
Jag måste ägna mig åt själavård, inte bli fånigt kär eller glömma bort mina problem och gömma dem under andras. Jag bryr mig om människor, ibland för mycket för mitt eget bästa.
Jag har inte fått slå ut denna sommar, mina grenar bär fortfarande vårens knoppar som väntar i dvala. Sommaren har varit alltför stormig och kall. Kanske är jag ett senblommande träd i år. När den kallaste kylan kommer först då bär jag frukt. Men det är den sötaste du kan finna.
Kyss