Envis in i det sista

Jag vill bara visa dig nåt stort
Jag kanske har nåt som du beundrar
- Lars Winnerbäck, Fribiljett mot himlen

Det är märkligt.
Hur människor föredrar lögnen framför den hårda sanningen.
Drömmar om en perfekt liv framför ett trasigt men ack så färgsprakande.

Jag var och mönstrade i fredags, men allt fallerade hos psykologen.
Jag var ärlig, fullt ut. Berättade om mitt liv utan att försköna det eller måla ut. Svarade plikttroget och utan en enda lögn. Mitt förgångna, nuet och framtiden.
Jag anade att det var här om någonstans min önskan om att göra lumpen skulle blockeras, och likväl gjorde.
När hon sagt att hon inte kunde släppa mig vidare till måndagens fys-tester med argumentet att jag "har en kris för nära i tiden" så frågade hon mig hur det kändes. Jag förklarade för henne att det var det här samtalet som jag varit mest nervös inför, men ändå valt att vara ärlig under. Med ett leende sa hon ord som visade uppskattning för min uppriktighet, då ställde jag henne inför en fråga som hon inte hade några svar på. "Hur många tror du kommer in här och är lika ärliga som jag?"
För det är just det.
Hade jag ljugit, använt allt jag lärt mig som säljare, så hade just det samtalet inte varit något problem. Jag hade kunnat vara vem som helst med ett perfekt liv utan motgångar.
Det är mina prövningar som gjort mig till den jag är, det är genom dem jag lärt känna mig själv och andra och det är genom dem jag överlevt.
Jag är en överlevare och det kan ingen sticka under stolen med.
Jag är mina upplevelser och mina dåliga sidor likväl som jag är mina styrkor.

Jag tänker komma tillbaka, tänker försöka fram till det inte finns något hopp. Om ett eller två år kommer jag söka igen. Jag är den jag är och ingen människa eller myndighet i världen kan förstöra mina drömmar.

Våren är här och jag står fortfarande upp.