Puckapeng, vänner och minnen!

Har varit en småjobbig vecka men det börjar kännas som om saker går framåt och uppåt. Jag är fast bestämd, jag SKALL må bra!

Har fått ut lite kreativitet idag i textform och gjort historiska reseaches om 17-1800-talet. Lite lagoma nörderier inför en rollspelskampanj.

Idag, eller ja, natt så har jag även återkopplat med en gammal vän från Deje. Johanna.
Jag, hon och Elaine(inte jag, en annan tös) ingick i Dejes Cykelmaffia.
Vi cyklade vart vi än skulle, ramlade, skrapade våra knän och skrattade.
Jag minns när Johanna presenterade mig för tingesten puckapeng:


Vad är då en Puckapeng?
Jo, det är ett farthinder med gummihölje som kan vridas 90 grader åt varje håll från dess ursprungsposition. Ypperliga saker att köra på med cykel och samtidigt skrika "Puckapeng!"
Man skall dock akta sig. Det finns luriga puckapenger som, hör och häpna, sitter fast!

Vi roade oss många gånger med att testa vilken fart som var det mest hisnande men som man inte fick bommen på sig efter att kört på den.
Skall träffa Johanna på riktigt snart efter sju års tid, kommer besöka henne under min Sverigetripp.
Hon var verkligen en av dem som lyste upp min under mina tonår i Deje. Hon hade ett ex som jag kallade kylskåpet, vi tillbringade sena kvällar med hysterisk falsksång i ett älgtorn på Tjärnheden (är säker än idag att vi såg gubben som bodde i stugan hundra meter bort komma ut med ett gevär) och helt galna cykelturer som slutade i allt från en häck till soptunnor och brevlådor(råkade till och med köra ned hennes mammas staket av misstag en gång). Jag kan inte låta bli att sitta och storle för mig själv när jag skriver. Vilka tider!

Under helgen var vi ett muntert gäng till Amundön och njöt av sommaren. Enda som saknades var Green, den stackaren ligger på sjukhus för både det ena och det andra. Var till honom en sväng idag och skall och hälsa på honom imorgon igen.
Jag är verkligen så glad att jag har mina vänner. Oavsett om det är nostalgiska minnen från en svunnen tid, eller en vanlig men ack så härlig dag tillsammans med.
De finns överallt, från norr till söder, nära och långt borta.
En del träffar jag ofta, andra sällan men viktigaste platsen de har är dit jag vänder mig i svåra stunder, mitt hjärta.

OBS! Spotifylänk:
Jag har vänner - Mikael Wiehe

I need contact

I pull my chin, stroke my hair, scratch my nose, hug my knees
Try drink, food, cigarette, tension will not ease
I tap my fingers, fold my arms, breathe in deep, cross my legs
Shrug my shoulders, stretch my back
But nothing seems to please
I need contact

Peter Gabriel - I Have the Touch

Närhet, något som är väldigt viktigt för mitt välmående.
Att få promenera genom staden, supa in dofterna från hundratals människor, känna att man är en del i något större. Det ger mig tillräckligt för att hålla mig uppe, men i den nivå jag legat på jobbet till i stort sett ingenting har inneburit en tung nedgång i mitt humör. Jag älskar att ha människor runt mig men mest av allt älskar jag närhet.
Det behöver inte vara den vardagliga kroppskontakten. För mig räcker det för det mesta med ett bra samtal, där jag känner mig nära någons inre. Den människan som döljer sig under skinnet, köttet och nervbanorna. Det lilla som skapar en individ.
Att ta en krogrunda och få hem ett engångsligg är som att bota ett brutet ben med en värktablett. Det lindrar, men det är inte rätt. Efter att jag upptäckte att det var den mer spirituella närheten jag behövde så kändes tonårens längtan efter en okänd kropp tätt intill meningslös. Det är kommunikationen, utbytet och insikten jag vill ha.
Att däremot få närma sig någon fysiskt på ett eller annat sätt och samtidigt känna den inre kopplingen är något som för mig är närmast heligt.
Att få en härlig kram av någon som står mig nära är något som är mer än en hälsningsfras. Det är en inblick i ett liv, ett tillfälle, en människa.

Imorgon skall jag umgås en individ jag träffade under tiden som värvare för Greenpeace. Han jobbade för en annan organisation och vi sågs ganska regelbundet. Dock båda i "tjänst". Jag vet inte men något med honom kan jag inte släppa, jag vill lära känna honom. Komma nära, få reda på vem han är djupt där inne.
Först på dagen skall jag till sjukhuset. En vän har nu under natten opererats akut för blindtarmen. En lättnad. Det svåraste med vänner är att se dem lida, och som han led idag så känns det nästan som om jag vet hur ont det gör. Blindtarmsinflamation är inget jag önskar någon här på jorden. Inte ens Maud Olofsson.

Nu verkar äntligen min granne tystnat med kärnkraftverksbygget och älskogsgnisslet. Dags att ta tillfället i akt och försöka sova.

Inte hel, men inte heller trasig

Många år har gått sedan jag flyttade hemifrån. Efter att ha växt upp i ett hem med alkoholism är jag inte riktigt som alla andra. Skulle nästan kalla mig själv lite hönsmammig. Jag vill ha koll på allt som händer in i minsta detalj, annars blir jag orolig och osäker. Jag har gått från ett fruktansvärt dåligt självförtroende och en efterbliven självbild, till att gilla den jag är och ta mig för den jag blivit. Depressionerna har funnits där i bakhuvudet, jag måste alltid vara försiktigt så jag inte triggar dem.
Det finns mycket som inte är "vanligt" med mig, men det jag idag sitter i mitt en aning stökiga hem och tänker på är att jag klarat mig så bra genom livet som jag gjort.
Trots bristen på vuxna som lyssnade klarade jag mig genom barndommen, tonåren likaså. Jag flyttade hemifrån som 15-åring, pressen utlöste en depression. Den hade antagligen legat i mitt sinne en längre tid, men det var då som jag märkte den. Gymnasiet var ett enda kaos av känslor, missförstånd och underbara dagar, kvällar och nätter med vänner. Att vilja men inte klara av är en fruktansvärd känsla.

Idag sitter jag här. I MIN lägenhet, med MINA möbler och mår nästan riktigt bra. Jag har just blivit av med jobbet på Greenpeace eftersom mina resultat inte var tillräckliga. Jag älskade det jobbet, men trotts min förlust av det har jag inte kraschat. Jag är nöjd med mitt liv. Skall fortsätta rätta till betygen efter kaostiden till hösten, men just nu cirkulerar mina tankar kring min Sverigetrip med stort S.
I slutet på juli skall jag bege mig iväg på en resa. Till fots, med cykel, kanske lift och i värsta fall buss skall jag ta mig runt Sverige och besöka mina vänner som finns utspridda lite överallt. Luleå och Överkalix kommer vara de svåra bitarna.
Meningen med resan är att den kommer vara en uppvärmning inför min cykelsemester i Europa som jag velat åka på en längre tid.

Nu skall stissig och upprymd Elaine äta lunch och sen ut och traska.