I need contact

I pull my chin, stroke my hair, scratch my nose, hug my knees
Try drink, food, cigarette, tension will not ease
I tap my fingers, fold my arms, breathe in deep, cross my legs
Shrug my shoulders, stretch my back
But nothing seems to please
I need contact

Peter Gabriel - I Have the Touch

Närhet, något som är väldigt viktigt för mitt välmående.
Att få promenera genom staden, supa in dofterna från hundratals människor, känna att man är en del i något större. Det ger mig tillräckligt för att hålla mig uppe, men i den nivå jag legat på jobbet till i stort sett ingenting har inneburit en tung nedgång i mitt humör. Jag älskar att ha människor runt mig men mest av allt älskar jag närhet.
Det behöver inte vara den vardagliga kroppskontakten. För mig räcker det för det mesta med ett bra samtal, där jag känner mig nära någons inre. Den människan som döljer sig under skinnet, köttet och nervbanorna. Det lilla som skapar en individ.
Att ta en krogrunda och få hem ett engångsligg är som att bota ett brutet ben med en värktablett. Det lindrar, men det är inte rätt. Efter att jag upptäckte att det var den mer spirituella närheten jag behövde så kändes tonårens längtan efter en okänd kropp tätt intill meningslös. Det är kommunikationen, utbytet och insikten jag vill ha.
Att däremot få närma sig någon fysiskt på ett eller annat sätt och samtidigt känna den inre kopplingen är något som för mig är närmast heligt.
Att få en härlig kram av någon som står mig nära är något som är mer än en hälsningsfras. Det är en inblick i ett liv, ett tillfälle, en människa.

Imorgon skall jag umgås en individ jag träffade under tiden som värvare för Greenpeace. Han jobbade för en annan organisation och vi sågs ganska regelbundet. Dock båda i "tjänst". Jag vet inte men något med honom kan jag inte släppa, jag vill lära känna honom. Komma nära, få reda på vem han är djupt där inne.
Först på dagen skall jag till sjukhuset. En vän har nu under natten opererats akut för blindtarmen. En lättnad. Det svåraste med vänner är att se dem lida, och som han led idag så känns det nästan som om jag vet hur ont det gör. Blindtarmsinflamation är inget jag önskar någon här på jorden. Inte ens Maud Olofsson.

Nu verkar äntligen min granne tystnat med kärnkraftverksbygget och älskogsgnisslet. Dags att ta tillfället i akt och försöka sova.