Många år har gått sedan jag flyttade hemifrån. Efter att ha växt upp i ett hem med alkoholism är jag inte riktigt som alla andra. Skulle nästan kalla mig själv lite hönsmammig. Jag vill ha koll på allt som händer in i minsta detalj, annars blir jag orolig och osäker. Jag har gått från ett fruktansvärt dåligt självförtroende och en efterbliven självbild, till att gilla den jag är och ta mig för den jag blivit. Depressionerna har funnits där i bakhuvudet, jag måste alltid vara försiktigt så jag inte triggar dem.
Det finns mycket som inte är "vanligt" med mig, men det jag idag sitter i mitt en aning stökiga hem och tänker på är att jag klarat mig så bra genom livet som jag gjort.
Trots bristen på vuxna som lyssnade klarade jag mig genom barndommen, tonåren likaså. Jag flyttade hemifrån som 15-åring, pressen utlöste en depression. Den hade antagligen legat i mitt sinne en längre tid, men det var då som jag märkte den. Gymnasiet var ett enda kaos av känslor, missförstånd och underbara dagar, kvällar och nätter med vänner. Att vilja men inte klara av är en fruktansvärd känsla.
Idag sitter jag här. I MIN lägenhet, med MINA möbler och mår nästan riktigt bra. Jag har just blivit av med jobbet på Greenpeace eftersom mina resultat inte var tillräckliga. Jag älskade det jobbet, men trotts min förlust av det har jag inte kraschat. Jag är nöjd med mitt liv. Skall fortsätta rätta till betygen efter kaostiden till hösten, men just nu cirkulerar mina tankar kring min Sverigetrip med stort S.
I slutet på juli skall jag bege mig iväg på en resa. Till fots, med cykel, kanske lift och i värsta fall buss skall jag ta mig runt Sverige och besöka mina vänner som finns utspridda lite överallt. Luleå och Överkalix kommer vara de svåra bitarna.
Meningen med resan är att den kommer vara en uppvärmning inför min cykelsemester i Europa som jag velat åka på en längre tid.
Nu skall stissig och upprymd Elaine äta lunch och sen ut och traska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar