Solen värmde hennes hud där de låg på rygg i det gröna gräset. Det var sommar och en sån där sommardag då luften är varm och marken är ljum, nästan sval i kontrast. Grässtråna klibbade sig fast mot hennes fuktiga, olivfärgade hud och stacks så där som bara sommargräs kan göra. Hennes huvud vår fortfarande tungt efter gårdagens arbetspass i garaget. Miguels bil var klar, och igår hade lacken blivit färdig. Nu stod den bakom dem, solen speglade sig i den koboltblå lacken. Himlen ovan tävlade med dem om vem som hade klarast färg. Här ute var himlen nästan klarblå, stadens grå föroreningar nådde inte hit.
Bredvid Joanna låg han, Miguel. Hennes stora kärlek i gangsterförpackning. Eller ja, det var i alla fall vad han ville att alla skulle tro. Tuff, hård och utan nåd. Odödlig och rik.
Joanna log vid tanken. Hon visste att innerst inne var Miguel en lika nykär tönt som hon själv.
Hon älskade honom. Hon älskade hans hår, hans läppar hans ögon.
Ja, till och med hand ärr på hakan. Han sa att det var sådana ärr man fick på gatan, men det var kanske inte hela sanningen... nog för att han hade fått det på gatan men inte alls på det sättet han fick det att låta. Han hade fått det efter att han och bröderna Rodriguez hade latjat runt på mopeder när de var tonåringar. Miguel hade ramlat och fallet hade spräckt huden på hakan, sen hade bröderna skrämt upp honom med att polisen skulle komma och ställa massa frågor. Stackars Miguel hade inte vågat gå till läkaren efter det och såret läkte ihop fult. Hade han sytt det hade det knappt synts alls, men nu var det där. Som ett stråk med silver i kontrast till hans solbrända hud.
Joanna betraktade honom där han låg på rygg i solen och blundade. Hon tänkte att Miguel var en sån där kille man bara träffar en gång i livet. Det där tåget man bara har en chans att ta. Hon tog chansen och där låg de nu.
Joanna rullade över till sidan för att kunna se honom bättre. Hon låg där och betraktade honom. Efter en stund vred han på sitt huvud och såg på henne.
-Vad?!
Han hade den där "tuffa" rösten men hans ansiktsuttryck var milt och ögonen fulla av påhitt.
Joanna försökte dölja sitt leende, men hennes ansikte verkade leva sitt egna liv. Hon var så lycklig.
-Inget.
-Kom igen! Vad?
-Inget.
Joanna klarade inte längre av att hålla leendet tillbaka.
-Joanna, vad är det?
Miguels röst var ett försök till att vara förebrådande. Han såg lurigt på henne, smittad av hennes leende.
-Nä, jag bara tänker på dig.
-Vad har jag gjort nu?
-Inget, du bara är.
-Du är fin, Joanna.
Miguel drog henne till sig och begravde sitt ansikte i hennes hår. Han drog ett djupt andetag, vad han älskade den kvinnans doft.
-Miguel, vet du vad?
Han hummade till svar, upptagen med att kyssa hennes nacke.
-Miguel, jag tror jag kommer älska dig för alltid. Oavsett vad som händer.
2 kommentarer:
Fan vilken fin par-gestaltning. Sådär hopplösa som de är, de nykära.
Och ouch får jag väl säga om slutklämmen. Anar jag att spelarna försöker vända SL's ångest-vapen mot honom? ;)
Bra skrivet och rörande i sammanhanget.
Tackar tackar!
Det är inte menat som en pik, satt på vägen upp till Linköping och hade tråkigt, sen råkade en låt som jag förknippat med Joanna och Miguels kärlek dyka upp(for Ur Love - Chris Brown). Då bestämde jag mig för att ge en blick på hur fint och fantastiskt livet kan vara, men även hur sköra sådana tillfällen är och hur lätt de kan passera.
Skicka en kommentar