Grubblerier över en kopp kaffe som alltid tar slut

Ah, denna underbara Vår, fastän den har slitit mig i stycken, brutalt och skoningslöst våldtagit mig, är den fortfarande underbar!
Våren må vara sorg och känslomässiga Stormar men bakom allt det negativa, bakom muren av ständigt lurande pollen finns solljus, värme och Kärlek. Man skall inte dömma någon för dess utseende, bakom fasaden kanske det vackraste av slott döljer sig.
Trotts vad som hänt börjar jag bli lyckligare och lyckligare, allt runt omkring mig liksom rullar på i kaostakt, men ändå så rullar det. Jag vill ge alla runt omkring mig som förtäjnar det lite, lite glädje och kärlek, försiktigt portionera upp det i små gräddvita porslinsskålar som visar hur mycket jag bryr mig. Alla förtjänar det för alla är bara människor, men vi är männskor tillsammans. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän olycka, för att se lycka i människor runt om mig ger mig mer än resten av världen någonsin kan ge. Ett leende från en främling på en spårvagn när man håller upp en dörr skulle jag hellre välja framför tiotusentals kronor. En lycklig vän framför... ja allt. Jag vill ha Lycka, jag vill ge lycka, jag vill vara LYCKA.

Den här våren har hitills mest handlat om läkning och förlåtelse, hitta vägledning inom mig själv, ge lite från det hav av medkänsla och kärlek jag har. Alla förtjänar Kärlek, oavsett vad de gjort, ALLA förtjänar förlåtelse, för i grund och botten är vi bara människor.

Förlåtelse, det viktigaste i livet. Utan detta Femonmen kan vi inte gå vidare. Även om du accepterar en händelse, en handling mot dig eller några av dina Kära så kan du inte fortsätta utvecklas, forstätta bli ett med dig själv. Ger du däremot någon förlåtelse, kommer du få tusenfallt tillbaka. Allt handlar om att välja sin egen väg och gå vidare. Du skall sannerligen inte acceptera att Folk behandlar dig hur som hellst, men i slutändan kommer även de få sitt straff...

Jag har fått så mycket stöd, så mycket kärlek, det är min tur att ge tillbaka - genom förlåtelse kan jag uppnå den ultimata lyckan, jag är inte där än men jag är på god väg. Jag har så mycket att ge, så mycket jag vill ge.
Detta skall bli en Vår av Kärlek, Lycka och Samhörighet!

Vårsorg

Det var denna våren, ytterligare ett dödsfall. Min lilla kisse, Sofokles, har återvänt till katthimlen. Det känns tungt, hade han varit här nu hade han legat på min mage, kurrandes, och tröstat mig, men kissen finns inte mer. Han kom till mig som en ängel och lyfte upp mig från en av de värre depressionerna jag haft. Med han här kände jag mig aldrig ensam, jag kände en samhörighet som jag bara kan göra med katter.

Felicia, min kombos barn är världens bästa tröstare. Hon kröp upp till mig i morse kramade om mig när jag grät och tröstade mig med orden "Ingen fara 'läjn, Katten har flyttat till himlen, till morfar". Det var betryggande men fick mig tillfälligt att gråta mer. Hon har en underlig inverkan på mig, en förståelse för världen som bara en fyraåring kan ha. Nu är Sofokles i himlen, med hennes morfar som också ganska nyligen gått bort.
Han har den vackraste gravplats man kan finna, ett vacker stenröse vid en otroligt lugn sjö. Där växer en ek som man kan ligga i och bara titta upp mot himlen. Hade jag dött idag hade jag velat bli strödd där. Jag har Lars och Green att tacka för den gåvan till honom, tror att jag kunnat begrava han där, men det hade både kostat mig min rygg och mycket skador efter stenarna. Jag hade gjort det för honom.

Fröken eldhår brinner

Hemma på besök i Värmland nu under påsk, det känns inte alls lika vemodigt sonm jag trodde det skulle göra. Detta kan delvis bero på att våren kommer med stormsteg eller att mitt förhållande med min familj har förändrats.
Vad mina bröder växer, Jonas kände jag knappt igen när jag kom hem. Han har kommit in i puberteten och blir mer och mer lik sin större bror, Martin. Jonas har alltid haft en förmåga att läka jag avundas honom. Han är så stark i sig själv, och nu har äntligen hans självförtroende börjat blomma. Han kommer bli vacker!

Idag har jag hjälpt mamma att kratta och vårstäda lite. Som belöning har jag blivit friserad. Min nya frisyr kanske inte är så egensinnig, den är ganska direktinspirerad av den underbart vackra och starka sångerskan Rihannas korta look. Min version är dock kortare och RÖD, riktigt röd!
Djupt inom mig brinner det starka vårkänslor, jag vill bara ut i skogen springa tills mina ben inte bär mer. Har tidigare under veckorna jag varit sjuk skrivit en liten text jag tänkte publicera här och nu.

"Skogen. En flicka rusar fram, smidigt hoppar hon över grenar, fallna träd och mossklädda stenar. Det är mörkt, en sådan där gammelskog där endast det renaste av solljus tränger genom. Försiktigt filtrerat genom tusentals klorofyllstinna barr och löv. Tillsammans med henne rusar hjärtat av lycka. Frihet. Hon är långt borta från stadens bullrande tempo, långt inne i sitt innersta väsen.
Mellan träden porlar en sjungande bäck. Dess vatten är som klaraste kristall. Hoppar, leker. Under grenar, över alla hinder. Inget kan stoppa den växande ungdomen. Över vattnet flyger hon i ett enda hopp och landar på andra sidan.
Hon följer den sprundlade ungdomens lust längs med kristallvattnet vidare.

En tjärn, djupt inne, molnen tätnar och ger himlen ett sjukligt sken, en blandning av gult och lila.. Du står där och bakom ett träd och betraktar en flicka komma springande, eller är det en kvinna? Hon stannar till och ser oroligt ut över tjärnen som ligger tyst.
En vind drar över vattnet och krusar dess yta, när den når flickan sliter den tag i hennes vida kjol och får hela hennes kropp att skälva. Hon ser rädd ut, kastad in i en värld hon inte förstår.
Försiktigt tar hon ett steg, likt en rädd hind, närmare det mörka outgrundliga vattnet. Tallarna står likt en vakande mur runt henne, beredda på minsta felsteg för att sedan kunna kasta sig över hennes unga kropp. Steg för steg tar hon sig fram till tjärnen, sätter sig ned och böjer sig ut över det spegelblanka vattnet..."


Lite kreativitet publicerat, det känns bra.
Lev med våren och le. Tranorna sjunger om förändring och solen lockar med värme!

Frihet - Att våga falla fritt

Ångest, ett spjut någon kör in genom hjärtat och ut genom högra sidan av ryggen. En stark smärta som löper liksom tusentals nålar längs dess väg. Jag kan inte andas djupt för att minska den, och andas jag för lätt domnar min kropp. En försiktig balansgång på tunna känslotrådar, faller jag så tar paniken över. Varsamt ta mig över abyssen, där nere väntar tusen och åter tusen demoner på att få slita min själ i stycken. De drar, sliter i rep knutna till mitt hjärta, de skulle så gärna vilja se mig falla. Jag skär inte av repen, ty deras skal är av min hud och fyllningen av mitt kött. Att skära av repen vore det samma som att misslyckas och jag är större än så.
Med tiden har jag lyckats identifiera mina ständiga plågoandar, men vad som är svårare är att hitta den plats de står på. Det är den enda möjligheten, sätta ett namn på dem. Det är så man besegrar dem.

Ångest, en extrem rädsla för något. I det här fallet, att släppa någon inpå. SÅ många gånger har jag blivit sårad av de jag älskat, ett knivblad hugget i min rygg när jag sovit, ett knivblad drypande av svartaste gift. På kort tid har han lyckats krypa in under mitt skinn och berört de innersta delarna av mitt väsen, jag vet inte hur mycket han har sett, men för var dag som går hoppas jag att han är godhjärtad. Sårar han mig, vet jag inte vad jag skall ta mig till. Jag har kommit fram till att det inte är kärlek jag känner, det är samhörighet, känslan av att träffa en person man känner sig hel med. Alltså ingen förälskelse, bara nära, så nära. Oh, om jag ändå fick känna hans fingrar spela på mina trådar, känna den där underbara känslan av beröring, närhet. Det är inte samma sak med många andra, där känner jag mig bara instängd i ett hörn, ett vilt djur i en bur som sliter, slåss för att ta sig ut. Frihet är vad jag behöver.
Jag har blivit sårad djupt i själen. Nedtryckt, söndersliten känslomässigt i spillror, krossad av ett förhållande jag själv valde. Min fågel sjöng så sorgset i sin bur tills hon nästan föll död ner från sin pinne. Men omtanke och kärlek har räddat henne, hon kvittrar åter nöjt trotts allt hon varit med om. Ibland kan jag höra henne blicka tillbaka på en tid då hon höll på att förgås i det svarta giftet, då tystnar hon och demonernas skrik hörs tydligare.
De påminner mig om olycka och sorg, jag bär ärr djupt in i mig och det enda jag kan göra för att fullborda tidens läkande kraft är att förlåta. Om jag inte gör det kommer såren alltid stå öppna.

Ångest, något jag måste leva med. Alla har det någongång i livet, en del oftare än andra. Tusentals regndroppar som träffar mina öppna sår. Förlåtelse är enda vägen ut.
Men nej, jag är inte rädd att släppa han inpå, jag är rädd att han liksom alla andra skall ha en kniv drypande av gift. Jag väntar på att träffas i ryggen av den och falla handlöst mot djupet. Jag vill inte vänta, jag vill lita på människor igen, jag vill vara lycklig och närmare jorden. Sårar de mig är det något som händer, liksom en skogbrand förstör bringar den även nytt liv. En chans för något nytt och vackert att växa upp. Ska jag leva i evig inhägnad, utan frihet eller skall jag våga grönska.

Ångest, det skall inte ta över mitt liv. Rädslan skall inte få styra mig, jag föredrar att leva kort i frihet än att leva för evigt i en gyllene bur. Även om jag fruktar för mitt liv, skall jag hellre leva lyckligt än säker.
Vacklans demon skall inte få dra ned mig. Jag skall släppa min fågel fri och låta den flyga högt mot himlen. Högre och vackrare skall den sjunga. Lyckan skall få sväva fritt. Faller jag, så faller jag, men på vägen ned vet jag att jag faller fritt.