Frihet - Att våga falla fritt

Ångest, ett spjut någon kör in genom hjärtat och ut genom högra sidan av ryggen. En stark smärta som löper liksom tusentals nålar längs dess väg. Jag kan inte andas djupt för att minska den, och andas jag för lätt domnar min kropp. En försiktig balansgång på tunna känslotrådar, faller jag så tar paniken över. Varsamt ta mig över abyssen, där nere väntar tusen och åter tusen demoner på att få slita min själ i stycken. De drar, sliter i rep knutna till mitt hjärta, de skulle så gärna vilja se mig falla. Jag skär inte av repen, ty deras skal är av min hud och fyllningen av mitt kött. Att skära av repen vore det samma som att misslyckas och jag är större än så.
Med tiden har jag lyckats identifiera mina ständiga plågoandar, men vad som är svårare är att hitta den plats de står på. Det är den enda möjligheten, sätta ett namn på dem. Det är så man besegrar dem.

Ångest, en extrem rädsla för något. I det här fallet, att släppa någon inpå. SÅ många gånger har jag blivit sårad av de jag älskat, ett knivblad hugget i min rygg när jag sovit, ett knivblad drypande av svartaste gift. På kort tid har han lyckats krypa in under mitt skinn och berört de innersta delarna av mitt väsen, jag vet inte hur mycket han har sett, men för var dag som går hoppas jag att han är godhjärtad. Sårar han mig, vet jag inte vad jag skall ta mig till. Jag har kommit fram till att det inte är kärlek jag känner, det är samhörighet, känslan av att träffa en person man känner sig hel med. Alltså ingen förälskelse, bara nära, så nära. Oh, om jag ändå fick känna hans fingrar spela på mina trådar, känna den där underbara känslan av beröring, närhet. Det är inte samma sak med många andra, där känner jag mig bara instängd i ett hörn, ett vilt djur i en bur som sliter, slåss för att ta sig ut. Frihet är vad jag behöver.
Jag har blivit sårad djupt i själen. Nedtryckt, söndersliten känslomässigt i spillror, krossad av ett förhållande jag själv valde. Min fågel sjöng så sorgset i sin bur tills hon nästan föll död ner från sin pinne. Men omtanke och kärlek har räddat henne, hon kvittrar åter nöjt trotts allt hon varit med om. Ibland kan jag höra henne blicka tillbaka på en tid då hon höll på att förgås i det svarta giftet, då tystnar hon och demonernas skrik hörs tydligare.
De påminner mig om olycka och sorg, jag bär ärr djupt in i mig och det enda jag kan göra för att fullborda tidens läkande kraft är att förlåta. Om jag inte gör det kommer såren alltid stå öppna.

Ångest, något jag måste leva med. Alla har det någongång i livet, en del oftare än andra. Tusentals regndroppar som träffar mina öppna sår. Förlåtelse är enda vägen ut.
Men nej, jag är inte rädd att släppa han inpå, jag är rädd att han liksom alla andra skall ha en kniv drypande av gift. Jag väntar på att träffas i ryggen av den och falla handlöst mot djupet. Jag vill inte vänta, jag vill lita på människor igen, jag vill vara lycklig och närmare jorden. Sårar de mig är det något som händer, liksom en skogbrand förstör bringar den även nytt liv. En chans för något nytt och vackert att växa upp. Ska jag leva i evig inhägnad, utan frihet eller skall jag våga grönska.

Ångest, det skall inte ta över mitt liv. Rädslan skall inte få styra mig, jag föredrar att leva kort i frihet än att leva för evigt i en gyllene bur. Även om jag fruktar för mitt liv, skall jag hellre leva lyckligt än säker.
Vacklans demon skall inte få dra ned mig. Jag skall släppa min fågel fri och låta den flyga högt mot himlen. Högre och vackrare skall den sjunga. Lyckan skall få sväva fritt. Faller jag, så faller jag, men på vägen ned vet jag att jag faller fritt.