Vårsorg

Det var denna våren, ytterligare ett dödsfall. Min lilla kisse, Sofokles, har återvänt till katthimlen. Det känns tungt, hade han varit här nu hade han legat på min mage, kurrandes, och tröstat mig, men kissen finns inte mer. Han kom till mig som en ängel och lyfte upp mig från en av de värre depressionerna jag haft. Med han här kände jag mig aldrig ensam, jag kände en samhörighet som jag bara kan göra med katter.

Felicia, min kombos barn är världens bästa tröstare. Hon kröp upp till mig i morse kramade om mig när jag grät och tröstade mig med orden "Ingen fara 'läjn, Katten har flyttat till himlen, till morfar". Det var betryggande men fick mig tillfälligt att gråta mer. Hon har en underlig inverkan på mig, en förståelse för världen som bara en fyraåring kan ha. Nu är Sofokles i himlen, med hennes morfar som också ganska nyligen gått bort.
Han har den vackraste gravplats man kan finna, ett vacker stenröse vid en otroligt lugn sjö. Där växer en ek som man kan ligga i och bara titta upp mot himlen. Hade jag dött idag hade jag velat bli strödd där. Jag har Lars och Green att tacka för den gåvan till honom, tror att jag kunnat begrava han där, men det hade både kostat mig min rygg och mycket skador efter stenarna. Jag hade gjort det för honom.