Kreativitet - Nu och då

Jag satt på en spårvagn på vägen hem igår, eller ja, hem och hem...
Att betrakta alla som kliver på i ett lagom sömndrucket tillstånd är intressant, jag märker inte av det banala, det som sker varje gång jag åker. En man kliver på för att kliva av vid ett senare tillfälle dit han ska, samma plats som han alltid åker till kanske. Däremot mannen som kliver på stämplar kortet en gång, två gånger, tre gånger utan att maskinen godkänner det märker jag av, men inte just för att han har problem, utan sättet han bemöter det på.
Han har försökt passa in i systemet, försökt göra som man bör, försökt följa de riktlinjer som är uppsatta bara för att vi alla skall fungera i ett samhälle. Det här gången fungerade det inte, trotts tre försök så ville inte systemet som han så slaviskt följer och han bemöter problemet med att räcka den blå automaten fingret.
Det är händelser som det man minns, saker som varje person kan relatera till. Jag tror de flesta kan se symboliken i det hela. Systemet är skapat som en riktlinje och som ett skyddsnät för oss, men när vi har försökt länge nog ger vi upp. En del genom att bara strunta i det, andra genom att peka finger åt systemet.

Just nu är jag kanske inte i något skapande tillstånd, men jag känner fortfarande lusten att få visa upp vad jag kan, vem jag är, vem jag varit. Den kreativitet jag utför idag är blott en smyckad tolkning av min vardag, allas vardag.
Livet kan vara så hårt och orättvist ibland, en ser man det från avstånd kanske, kanske man reagerar på ett annat sätt. Att beskriva en händelse som skett under dagen är inte det lättaste. Visserligen kan du beskriva allt i detalj men utan dem där känslan, utan den lilla symfoni av reaktioner kommer de som läser det ändå aldrig förstå. Utan symboliken och mystiken kommer de aldrig vilja läsa vidare.

I följande stycken kommer jag publicera gamla dikter och skriverier som betydde mycket för mig då. Mycket av dem är bara ordlekar och små inbakade budskap, som lyckokakor! Andra delar av dem är mörka och gestaltar det negativa i mitt liv just då.

***
(17:e mars 2008)
Dansar i månsken under nattens fallande stjärnor
Önskar kroppen inte var tömd och att jag vågade ligga still
Ensam i solsken som gör mig mörkrädd

Rädd för nära, rädd för långt borta, rädd för allt, dig
Människa du kallas under universums klara existens
Lika klar som nattens stjärnljus

Vintergatan breder ut sig med den djupaste kärlek
Som vill ges till de rädda, de kalla som inte vågar stanna
Här hos mig, dansa månen till sol

***
(25:e mars 2008)
Ord, blickar, känslor, vi kan fortsätta
Kriga till dagen tar slut och vi möter
Döden genom oss eller tid
Som rinner iväg
Likt tårar ned för röda
Kinder som rodnar

Skjuta på varandra, med mening och
Med list...
...Lust
Oh, du härliga känsla, bädda in mig i
Illskan som sliter mig
Som sliter dig
Som sliter alla
Tillsammans
Till döden

Se blodet rinna, se tårarna
Rymma från det trånga ögats vrå
En tår
Av hat
Av smärta
Av kärlek
Eller kanske bara av lycka

Stark
Stå kvar
Vilja
Våga
Viljestark kommer vi alltid vara

***
(27:e mars 2008)
Letar, söker, i den bråte som kallas jag
Av okända hot stapad på, av sinnet sviken.
Tystnad! Hjärtat talar vist om framtidens
Konsekvenser i det tomma skal som återstår
Med tystnad mellan stängda väggar, söker
Förlåtelse av mig själv och sanning
Genom ord som talar om hopp.

Res dig upp, ge mig styrkan
Som finns, den obotliga människan
Sakta sjunker in i den bekväma världen
Bort från alla äventyr, bort från Hjärtat
Som bultar hårt, det kalla universum där änglar blir
Ett med oss...

Maskrosbarn

Jag trodde, jag tänkte. Om jag kanske glömmer hans existens blott för en dag så försvinner alla problemen. Han förstår inte, kommer han någonsin förstå? Saker han gjort i mitt liv, han bara bryr sig, det vet jag, men just nu gör han bara saker värre.
Jag vill förlåta han.
Jag gör det.
Gång...
på gång...
på gång...

Jag har själv valt att leva mitt liv såhär, även om det ger min mycket smärta finns det de få ögonblicken av lycka som gör det värt, men just nu vill jag bara bort...
Jag vill bara hem.
Hem till villkorslös blodskärlek, hem till min familj.

Fastän jag så djupt kan hata dem så finns det de där tre små orden jag aldrig kommer lämna "Jag älskar er"

Och jag vet, jag vet, det är fel i många skeenden men de små orden han klämmer ur sig när han ringer ibland på kvällen. "Jag älskar ju dig, gumman" och jag vet, men han kan väl bara en gång, bara en, säga dem när han är nykter. Även om jag vet att han menar dem, även om jag vet att han älskar mig även på dagarna så skulle det göra så fruktansvärt mycket för mig.



Jag orkar inte mer, eller jo, det gör jag, jag orkar en jävla massa mer men frågan är: Hur länge? Blickarna säger allt "Du har fel!" "Skall du ut igen?". Vi är inget par, men ändå känner jag mig lika låst som jag gjort tidigare. Kanske sätter jag mig själv i denna situationen. Jag vet inte... men varje gång han kommer hem, varje gång blickarna och när orden väl kommer är det för mig som en skör balansgång på en rakbladsvire. Minsta lilla snedsteg och det skär djupare in i min kropp. Min själ.

Jag vill bara bort, bort, bort. Var för kan jag inte få flyga fritt som måsarna? Nej jag är instängd här i de svarta kanterna hindrar mig från att växa. Åh snälla, någon. Ta bort dem.

"Jag är den största förloraren

I min hjärna råder diktatur

Jag tror att det är jag som väljer

Men mitt liv är ett fängelse

jag aldrig tar mig ur"

Bittersweet

Dagens väder har fått mig på skaparvänligt humör. Det förde tankarna tillbaka till en mycket trevlig tid i Lysekil då jag bodde med en vän. Hon var, enligt mig, fruktansvärt duktig på cello. Tror till och med att det var hon som introducerade mig för den här låten. Den är ganska mörk, som molnen som täcker Göteborgs himmel, men ändå vacker som solstrålarna som tränger sig genom här och var.

Här, för Jessica:

HIM, Apacolyptica & The Rasmus-Bittersweet

En vacker promenad...

Hisingen blommar. Jag skulle faktiskt våga påstå att det är sommar, eller att vi befinner oss i skiftet mellan våren och sommaren.
Jag kan inte låta bli att småle när jag tänker tillbaka på min barndoms vårar. Lamm som bräker i hagen, det där härliga lätet som spelar på hjärttrådarna. Vid den här tiden på året så har just gäddorna slutat leka och det nappar som bäst. Jag och min bror brukade alltid gå över gärdet och ned till tjärnen för att fiska, ta ekan ut och ro över till vår gemensamme vän som bodde på andra stranden. Ta cyklarna och bara ut på grusvägnarna med smala ben. Cykla, cykla för friheten.
Jag saknar den tiden, samtidigt som jag ibland förbannar den. Jag kände mig aldrig ensam då, jag hade min bror och världen snurrade i samma takt som jag växte. Min barndom var stundtals idyllisk, stundtals ett rent helvette, men den där underbara samhörighetskänslan fick jag en försmak av igår. Igår var jag verkligen fri, jag skrattade och kände mig lekfull igen. Jag var lekfull med någon och inte bara en rusande vind genom en skog, inte bara ett väsen ingen sett, men ändå vet existerar...

Hisingen kan verkligen vara vackert, det finns helt underbara platser här! Små lummiga skogoaser till härliga bostadområden, men det var först igår jag fick ta del av dem. En underbar känsla som jag blev omfamnad i, en känsla jag saknar och vill bevara för evigt. Mitt hjärta har funnit ett paradis och där vill det stanna. Det vill spela samma musik som det en gång så djupt älskade. Jag vill släppa det fritt, men jag vet inte vart det är på väg. Jag vill ge det trygghet, men det jag känner som trygghet kommer bara återigen kväva det.
Hellre får jag en kula i bröstet när jag springer fritt i skogen, hellre ramlar jag och bryter alla mina ben, än att se världen långsamt rusa från mig när jag själv är instängd i en kuvös.

Var lugna engelsmän, det är bara en lungmanet!

"Den första har redan hittats längs med kusten och experter varnar överkänsliga människor för dess giftiga brännmärken."
- Expressen.se 13-05-2009



Här kan ni läsa hela artikeln

Jag var bara tvungen att springa över denna artikel och blogga om dem. Det vi ser på bilden är en lungmanet(Rhizostoma sp.). Det som gör mig så fruktansvärt frustrerad är det stora jippo de drar upp. Jovisst, är du överkänslig KAN du behöva uppsöka läkare, men risken att bli stungen av en manet i denna storlek är mycket liten.
Lungmanetens tentakler, i jämförelse till vår vanliga röda brännmanets (Cyanea capillata), är formade i klasar och inte trådar. Är du därimot dum nog att simma in i en med huvudet före, får du skylla dig själv! Jag kan tala av egna erfarenheter, jag har hjälpt till att samla in ett exemplar jag och några i min klass fann vid Släggö's brygga i Lysekil och jag lever ännu. Den togs för övrigt till Havets hus i en gul hink som den inte försökte äta upp eller döda...

Så summan av kardemumman:
Risken att det blir en "invasion" är ganska liten, de har varken rymdskepp eller någon överlägsen intelligens. Det häftigaste de har att komma med är nässelceller, som, nej inte ger brännmärken på samma sätt som om du bränt dig på en varm ugn utan snarare liknande märken du får som när du bränner dig på en nässla. Deras gift ligger för övrigt på samma nivå som hos vår vackra öronmanet(Aurelia aurita) som vi brukar kasta på varandra på somrarna.

Att blåsa liv

Ytterligare en helg har förflutit. Mitt liv börjar återvända till det normala. Eller det som en gång var normalt. Var iväg en sväng igår, solen hade lyst hela dagen men ändå fanns inte den där intensiva värmen som belägrat den senaste veckan. I väntan på en spårvagn satt jag uppflugen på en bänk med min volangkjol utbredd över bänken, i min hand vilade Candide av Voltaire. Tyst och stilla satt jag och läste, helt inne i min egna värld.
Plötsligt kände jag en hand på min axel, en man stod nu bredvid mig leende i den fallande solen. En människa med direkt samhörighet, med tankar med uttryck, med sinnen. Som taget ur en roman som han sade. Han frågade vart jag kom ifrån, mitt svar var Sverige.
Men är jag svensk, nej. Jag är inte heller utländsk. Jag är en människa, sådan som alla andra. Jag kanske inte behärskar världens alla talade språk, men jag kan se, jag kan förstå människor.

Människa, du tänker liksom jag du önskar att någon kunde läsa dina innersta tankar, du vill inte ta dem på dina läppar. Rädslan för att de skall försvinna är för stor.

Jag är lycklig igen, men jag vet att något lurar, jag väntar bara på den dagen då orden kommer. Sannolikheten berättar för mig att de är på väg, men om den lilla chansen finns. Den lilla, lilla möjligheten får mig att våga leva.

Jag känner människor, men endast genom mig själv. Rädslan finns hos mig med, allt för många gånger har jag önskat att någon bara kunde läsa av det jag känner, tänker, tycker. Och utan att jag skulle behöva säga det. Jag vill inte uttala orden, då kanske magin försvinner, går förlorad i tid och handling.
Utan magin är vi inte perfekta längre.
Vi kommer då försvinna i vinden.
Likt den aska vi är skapade av.