Att blåsa liv

Ytterligare en helg har förflutit. Mitt liv börjar återvända till det normala. Eller det som en gång var normalt. Var iväg en sväng igår, solen hade lyst hela dagen men ändå fanns inte den där intensiva värmen som belägrat den senaste veckan. I väntan på en spårvagn satt jag uppflugen på en bänk med min volangkjol utbredd över bänken, i min hand vilade Candide av Voltaire. Tyst och stilla satt jag och läste, helt inne i min egna värld.
Plötsligt kände jag en hand på min axel, en man stod nu bredvid mig leende i den fallande solen. En människa med direkt samhörighet, med tankar med uttryck, med sinnen. Som taget ur en roman som han sade. Han frågade vart jag kom ifrån, mitt svar var Sverige.
Men är jag svensk, nej. Jag är inte heller utländsk. Jag är en människa, sådan som alla andra. Jag kanske inte behärskar världens alla talade språk, men jag kan se, jag kan förstå människor.

Människa, du tänker liksom jag du önskar att någon kunde läsa dina innersta tankar, du vill inte ta dem på dina läppar. Rädslan för att de skall försvinna är för stor.

Jag är lycklig igen, men jag vet att något lurar, jag väntar bara på den dagen då orden kommer. Sannolikheten berättar för mig att de är på väg, men om den lilla chansen finns. Den lilla, lilla möjligheten får mig att våga leva.

Jag känner människor, men endast genom mig själv. Rädslan finns hos mig med, allt för många gånger har jag önskat att någon bara kunde läsa av det jag känner, tänker, tycker. Och utan att jag skulle behöva säga det. Jag vill inte uttala orden, då kanske magin försvinner, går förlorad i tid och handling.
Utan magin är vi inte perfekta längre.
Vi kommer då försvinna i vinden.
Likt den aska vi är skapade av.