Maskrosbarn

Jag trodde, jag tänkte. Om jag kanske glömmer hans existens blott för en dag så försvinner alla problemen. Han förstår inte, kommer han någonsin förstå? Saker han gjort i mitt liv, han bara bryr sig, det vet jag, men just nu gör han bara saker värre.
Jag vill förlåta han.
Jag gör det.
Gång...
på gång...
på gång...

Jag har själv valt att leva mitt liv såhär, även om det ger min mycket smärta finns det de få ögonblicken av lycka som gör det värt, men just nu vill jag bara bort...
Jag vill bara hem.
Hem till villkorslös blodskärlek, hem till min familj.

Fastän jag så djupt kan hata dem så finns det de där tre små orden jag aldrig kommer lämna "Jag älskar er"

Och jag vet, jag vet, det är fel i många skeenden men de små orden han klämmer ur sig när han ringer ibland på kvällen. "Jag älskar ju dig, gumman" och jag vet, men han kan väl bara en gång, bara en, säga dem när han är nykter. Även om jag vet att han menar dem, även om jag vet att han älskar mig även på dagarna så skulle det göra så fruktansvärt mycket för mig.



Jag orkar inte mer, eller jo, det gör jag, jag orkar en jävla massa mer men frågan är: Hur länge? Blickarna säger allt "Du har fel!" "Skall du ut igen?". Vi är inget par, men ändå känner jag mig lika låst som jag gjort tidigare. Kanske sätter jag mig själv i denna situationen. Jag vet inte... men varje gång han kommer hem, varje gång blickarna och när orden väl kommer är det för mig som en skör balansgång på en rakbladsvire. Minsta lilla snedsteg och det skär djupare in i min kropp. Min själ.

Jag vill bara bort, bort, bort. Var för kan jag inte få flyga fritt som måsarna? Nej jag är instängd här i de svarta kanterna hindrar mig från att växa. Åh snälla, någon. Ta bort dem.

"Jag är den största förloraren

I min hjärna råder diktatur

Jag tror att det är jag som väljer

Men mitt liv är ett fängelse

jag aldrig tar mig ur"