En vacker promenad...

Hisingen blommar. Jag skulle faktiskt våga påstå att det är sommar, eller att vi befinner oss i skiftet mellan våren och sommaren.
Jag kan inte låta bli att småle när jag tänker tillbaka på min barndoms vårar. Lamm som bräker i hagen, det där härliga lätet som spelar på hjärttrådarna. Vid den här tiden på året så har just gäddorna slutat leka och det nappar som bäst. Jag och min bror brukade alltid gå över gärdet och ned till tjärnen för att fiska, ta ekan ut och ro över till vår gemensamme vän som bodde på andra stranden. Ta cyklarna och bara ut på grusvägnarna med smala ben. Cykla, cykla för friheten.
Jag saknar den tiden, samtidigt som jag ibland förbannar den. Jag kände mig aldrig ensam då, jag hade min bror och världen snurrade i samma takt som jag växte. Min barndom var stundtals idyllisk, stundtals ett rent helvette, men den där underbara samhörighetskänslan fick jag en försmak av igår. Igår var jag verkligen fri, jag skrattade och kände mig lekfull igen. Jag var lekfull med någon och inte bara en rusande vind genom en skog, inte bara ett väsen ingen sett, men ändå vet existerar...

Hisingen kan verkligen vara vackert, det finns helt underbara platser här! Små lummiga skogoaser till härliga bostadområden, men det var först igår jag fick ta del av dem. En underbar känsla som jag blev omfamnad i, en känsla jag saknar och vill bevara för evigt. Mitt hjärta har funnit ett paradis och där vill det stanna. Det vill spela samma musik som det en gång så djupt älskade. Jag vill släppa det fritt, men jag vet inte vart det är på väg. Jag vill ge det trygghet, men det jag känner som trygghet kommer bara återigen kväva det.
Hellre får jag en kula i bröstet när jag springer fritt i skogen, hellre ramlar jag och bryter alla mina ben, än att se världen långsamt rusa från mig när jag själv är instängd i en kuvös.