Andra kallar det jul

Julen har kommit och gått och jag står fortfarande upp. För att vara jul så har det varit en helt ok tid. Mysigt och så nere i Halmstad hos Johans föräldrar, tyvärr så har ingen som helst julkänsla infunnit sig utan bara ett stilla vemod. Jag antar att det är resultatet av för många dåliga minnen förknippade med jul.

Oavsett hur mycket jag vill intala mig att det har gått bra så är jag verkligen inte nöjd med känslan i efterhand. Jag vill fira en mysig jul, det behöver inte vara något extravagant, och jag vill komma ut efter nyår och känna "Ja, det här var ju trevligt". Jag tror det är en sak som jag får jobba med ett tag.

Just nu nöjer jag mig med att skriva novell på novell med vemodskänslan som tema just för att bli av med den. Att skriva och applicera tankar på andra "karaktärer" än mig själv är en skön känsla. Jag distanserar mig till det som är svårt, jobbigt samtidigt som jag får utlopp för känslan och får en chans att uttrycka mig utan att själv bli ifrågasatt. Och även kunna bearbeta vidare känslan. Att skriva med en inlevelse och låta dessa medium ta sig förbi svårigheten hjälper mig väldigt mycket.
Får se om det blir att jag publicerar något framöver, i många fall är det bara lösryckta stycken och meningar, i andra ganska bra korta "stämningstexter" eller noveller som det också kan kallas.

Och nej, ingen anledning att överanalysera skrivet material. Ibland skriver jag för att det är roligt med(faktiskt för det mesta).

Jag tror att känslan som julen lämnat kvar kommer lägga sig så snart vardagsrutinerna kommer igång igen, det är just vid sådana här tillfällen jag tvingas inse hur viktiga rutiner är för mitt välmående. Jag behöver dem för att fungera och desto bättre jag blir på att lägga upp rutiner, desto bättre verkar jag må.
Well, tillbaka till skrivarstugan.
God jul eller något!

When change come

Jag mår bra. Mitt liv är just nu inne i en väldigt stabil fas. Jag har jobb (eller ja, jag har 3 jobb med timmar varav ett blir heltid i januari), jag har en pojkvän som älskar mig och jag har tak över huvudet.

Många av de saker som andra ser som en självklarhet, som att ha mat på bordet eller någonstans att kalla sitt hem, har inte varit saker jag kunnat göra. Jag har fått kämpa för varenda krona, ringt runt bland vänner och vänners vänner efter någonstans att sova, vridit och vänt på varenda krona, livnärt mig endast på Euroshoppers pasta portionerat ut på en deciliter för att det skall räcka fram till jag skall få nästa slant som direkt försvinner till hyran.

Det har varit tufft, ibland har jag velat ge upp, men för varje nytt nederlag har lag lärt mig något nytt på vägen upp.
Min tillvaro inte har varit så här stabil sedan barnsben. Det är en härlig känsla att inte behöva kämpa för sin överlevnad och det känns lite som om jag för första gången på länge kan unna mig att leva.
Frågan är: Hur lång tid kommer det gå innan jag blir uttråkad?

Stämningstext - Göteborgs Skuggor: Oavsett vad som händer

Solen värmde hennes hud där de låg på rygg i det gröna gräset. Det var sommar och en sån där sommardag då luften är varm och marken är ljum, nästan sval i kontrast. Grässtråna klibbade sig fast mot hennes fuktiga, olivfärgade hud och stacks så där som bara sommargräs kan göra. Hennes huvud vår fortfarande tungt efter gårdagens arbetspass i garaget. Miguels bil var klar, och igår hade lacken blivit färdig. Nu stod den bakom dem, solen speglade sig i den koboltblå lacken. Himlen ovan tävlade med dem om vem som hade klarast färg. Här ute var himlen nästan klarblå, stadens grå föroreningar nådde inte hit.
Bredvid Joanna låg han, Miguel. Hennes stora kärlek i gangsterförpackning. Eller ja, det var i alla fall vad han ville att alla skulle tro. Tuff, hård och utan nåd. Odödlig och rik.
Joanna log vid tanken. Hon visste att innerst inne var Miguel en lika nykär tönt som hon själv.
Hon älskade honom. Hon älskade hans hår, hans läppar hans ögon.
Ja, till och med hand ärr på hakan. Han sa att det var sådana ärr man fick på gatan, men det var kanske inte hela sanningen... nog för att han hade fått det på gatan men inte alls på det sättet han fick det att låta. Han hade fått det efter att han och bröderna Rodriguez hade latjat runt på mopeder när de var tonåringar. Miguel hade ramlat och fallet hade spräckt huden på hakan, sen hade bröderna skrämt upp honom med att polisen skulle komma och ställa massa frågor. Stackars Miguel hade inte vågat gå till läkaren efter det och såret läkte ihop fult. Hade han sytt det hade det knappt synts alls, men nu var det där. Som ett stråk med silver i kontrast till hans solbrända hud.

Joanna betraktade honom där han låg på rygg i solen och blundade. Hon tänkte att Miguel var en sån där kille man bara träffar en gång i livet. Det där tåget man bara har en chans att ta. Hon tog chansen och där låg de nu.
Joanna rullade över till sidan för att kunna se honom bättre. Hon låg där och betraktade honom. Efter en stund vred han på sitt huvud och såg på henne.
-Vad?!
Han hade den där "tuffa" rösten men hans ansiktsuttryck var milt och ögonen fulla av påhitt.
Joanna försökte dölja sitt leende, men hennes ansikte verkade leva sitt egna liv. Hon var så lycklig.
-Inget.
-Kom igen! Vad?
-Inget.
Joanna klarade inte längre av att hålla leendet tillbaka.
-Joanna, vad är det?
Miguels röst var ett försök till att vara förebrådande. Han såg lurigt på henne, smittad av hennes leende.
-Nä, jag bara tänker på dig.
-Vad har jag gjort nu?
-Inget, du bara är.
-Du är fin, Joanna.
Miguel drog henne till sig och begravde sitt ansikte i hennes hår. Han drog ett djupt andetag, vad han älskade den kvinnans doft.
-Miguel, vet du vad?
Han hummade till svar, upptagen med att kyssa hennes nacke.
-Miguel, jag tror jag kommer älska dig för alltid. Oavsett vad som händer.

I väntan på en arbetande målare

Jag är hungrig. Sjukt hungrig, ni vet "den där känslan av att magen vill utvecklas till ett svart hål och det gör ont"-hungrig.
Vi har målare på besök, köket och hobbyrummet (eller master bedroom om man skall vara precis) skall målas om. Tak och väggar skall fräschas upp och bytas färg på. Hobbyrummet blir vitt med en "Borosan 2011 9116" som fondvägg och köket får en lätt ton av capuccino-grädde (bästa beskrivningen jag kan ge på Alkro's "4 Dimma"), dessutom skall skåp och luckor målas om. Det kommer bli snyggt.
... men det hjälper inte mot min hunger! Förhoppningsvis är han snabb och jag får tillgång till mat inom en timme. Annars kommer jag skaffa det ändå! (vilket jag nu gjorde).

Det har varit en grym helg, lajv och två dagar av rollspel.
Satt dessutom igår och funderade vart jag härnäst skall ta min Humanity 8 Ventrue. Läste lite om Golconda, men är ganska säker på att SL inte kommer tillåta det. Dock var systemet simpelt och spelgivande. Håll dig över Humanity 7, frenza inte för något och gör endast goda gärningar. White Wolf lämnar det därefter till spelledaren vad som händer. Mitt slutmål med karaktären skulle ju vara att bli människa igen, men inget karaktären i sig vet om. Vi får se vad som händer på Gabrielle-fronten, jag kan ju inte mer än drömma.
På Inanna-hörnet har jag fått börja se mig efter en alternativ karaktärslösning. Har bara ett fate-point kvar (ett extraliv för er som inte är bekanta med Warhammer 40K systemet) och när det är förbrukat kommer hon vända hem till Babylonsystemet och ta tronen. Lite synd, men karaktären har LITE självinsikt i alla fall.

Nu till helgen drar jag iväg till Linköping, det kommer bli skönt med lite miljöombyte och få träffa Fanny och Bafel igen. Jag behöver komma bort en stund. Att vara arbetslös gör mig knäpp. Nu skall jag ge mig på frukosten innan jag äter upp krukväxterna.

Med varningsflaggan höjd

Senaste tiden har varit fylld av stress. Arrangera rantet, kassör, jobb och samtidigt sköta ett samliv hemma och få vardagen att fungera. Jag minns inte senast jag kände mig utsövd, inte heller en dag utan stress.
Mornarna på spårvagnen är lite helig för mig. Bara sitta still och slippa tänka, lyssna på musik och bara vara här i nuet. En halvtimmes andrum är det som håller ihop mig, en halvtimme på en bullrig, överfull spårvagn.

Mitt liv är inte kiss, min vardag är inte förjävlig, det är bara lite för mycket att göra och för lite sömn och tid på dygnet. Om 2 veckor är jag arbetslös, då kommer jag ha all tid i världen.

Att uppskatta ett leende

Är inne på min tredje månad på Amnesty nu. Första månaden som gruppledare.
Som vanligt när det gäller mig är det face-2-face på gatan, ett hårt men belönande jobb.

Speciellt regniga dagar.
Det är sådana dagar man uppskattar ett leende, och tro mig, det är inte många sådana man får som värvare på gatan en regnig septemberdag i Göteborg. När man en hel förmiddag fått nej, nej och återigen nej. Kanske till och med blivit utskälld.
Ibland bara ignorerad.
Ibland känner man för att gråta.
Ibland bryr man sig inte.
Ibland vill man ge upp.
Men då kommer det där leendet, en människa som spontant ler tillbaka, ursäktar sig, har inte tid, men säger "ha en trevlig dag" och skyndar vidare. Ett genuint leende som kan rädda hela ens dag.

Var inte elak mot värvaren på hörnet. Du vet aldrig vad den har haft för dag, eller vad ditt leende kommer göra för den resterande arbetstiden.
Glöm inte bort att det finns en människa bakom.
Glöm inte att vara snäll.

Moving... again!

Är uppe med tuppen(eller ja, snarare Johan, fast han är på jobbet) och sitter med en kopp kaffe. Sådana här tidiga mornar saknar jag cigaretter, inte nödvändigtvis för att jag är röksugen eller ens tycker att det är gott längre, utan mer för känslan. Tror det beror mer på situationen än abstinensen.
Just nu håller jag på att packa inför flytten, kartongerna står staplade och den trasiga BODÖ-stommen skall så snart kontainern kommer åka ut. I fönstret ser jag en orange morgonsol stiga över ett daggit Bergsjön. På onsdag flyttar jag och Johan ihop, det känns lite overkligt på flera sätt. Dels för att jag aldrig varit så här kär tidigare och dels för att jag känner mig så genomlycklig trotts skolstressen.
Jag kommer behöva förlänga en kurs för att få godkänt i den, det i sig är inte så farligt utan det som stör mig är den negativa inställningen som min projekthandledare haft hela terminen, känns som om hon bestämt sig från början att jag inte skulle lyckas.Hate when people do that, men det ger mig samtidigt en kick och en vilja att bevisa "Jag är bättre än du tror". Den känslan grundar sig med största sannolikhet i barndommen och viljan att motbevisa min fars och min styvmors tankar om mig. De trodde och sa att jag skulle bli precis som min kusin, åka runt på behandlingshem och ungdomsanstaltet för "missanpassade barn" om jag flyttade till min mor när jag var 13. Men tji fick dem, jag gick ut skolan med minsta betyget VG.

Utöver min flytt saknar jag lite att umgås med vänner, det har varit alldeles för mycket i skolan. För en stund trodde jag att jag skulle gå sönder av allt jag var tvungen att göra på grund av ändrade deadlines och dåligt planerade terminer, men jag håller ihop än. Det kan bero på att jag tillåtit mig själv ta det lugnt mellan varven och att flytten gett mig annat att tänka på. Så snart den är klar skall jag prioritera mitt sociala liv, dels kommer Hanna från Stockholm med under nästa helg, dels skall jag se till att rycka tag i och umgås med vänner jag inte träffat på länge.

Det skall hur som helst bli härligt att flytta ihop. Johan är underbar men framförallt kan vi kommunicera, vi har våra up-and-downs men i slutändan så kan vi ändå prata om det.
Det är skönt att flytta och självkänna att man flyttar med sitt sinne. Nu skall jag ägna mer tid åt mitt kaffe, sen skall köket packas ned.

Det är vår!

Har haft en mångt och mycket spännande dag idag. Haft tid till en massa funderingar, men inte lika mycket solljus som jag vill ha. Projektarbetet börjar ta form och den första juni flyttar jag och Johan ihop.

Var in till Droppen idag och för första gången (någonsin) sedan jag hade anemi fick jag ge blod. Det är en spännande upplevelse att känna och se hur den vätska son skall ge mina celler näring sakta transporteras ut ut min ven. Jag tror att de flesta blir mer eller mindre fascinerade när de får se sitt eget blod i den mängden. Spännande hur som helst...

Min helg har blivit upp-och-ned vänd, inget rollspel alls. Dels för att två ur den ena gruppen inte kunde på söndagens Stardust, dels för att den andra spelledaren sliter röv och fingrar av sig på en deadline(ja, Lars, jag pratar om dig, du borde ta det lugnare och ta en ledig vecka efter detta). Helgen kommer istället (såvida jobbet inte ringer) innefatta ett besök hos svärföräldrarna (usch, ordet låter hemskt, men de är faktiskt inte så illa) och tid med Johan.
Jag hoppas värmen håller i sig och att helgen blir en fröjd.

Medan älsklingen sover

Sitter hemma hos Johan och inväntar att han skall ha tagit sin tupplur. Utanför hör jag en blåmes och solen skiner. Skall försöka dra med Johan på en promenad efter att han vaknat och ätit lunch.
Jag har inte hunnit åka skidor än i år, något som jag är lite besviken på mig själv över. Förhoppningsvis tillåter ekonomin en liten halvdag i Ullricehamn i alla fall, typ nästa månad.

Har börjat spela Borderlands. Verkar vara ett helt ok spel med snyggt grafiskt upplägg och nice skill-träd. (kan bero på att den karaktären jag spelar kan bli Phasewalk:a mitt i en strid samtidigt som den blast som detta läge ger skadar fiender. Har kommit att bli mitt mest frekvent använda vapen.)

I övrigt rullar livet på, inget sommarjobb än, men jag söker. Var på den sabla Ductografin igår, den visade heller inget så nu blir det tillbaka till min läkare och se om vi skall gå vidare med det.

Konsten att hitta ett sommarjobb

Nu, nuuu, snart är jag klar med komvux och kan söka till högskolan. Innan dess kommer dock en sommar och därmed måste jag ha en försörjning. Det är bra att börja i tid.

Jag tror de flesta som säger att det inte finns några jobb är för kräsna eller letar inte tillräckligt. Nog för att arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram suger och får arbetslösa att jobba gratis med den enda inkomsten i form av aktivitetsstöd. Det suger, men det är tyvärr så läget ser ut just nu och det gör att vi lågutbildade lite fattigare får ta det där städvikariatet som vi verkligen inte vill ja. Som sagt, det suger.
Idag måste man tyvärr lägga ned sina önskedrömmar om att hitta det perfekta jobbet direkt och istället ge sig på bottenskrapet. Det jag tror många dock inte ser att det är en stege upp mot bättre. Man behöver inte bli fast i skitjobbsträsket, men så länge man inte har något annat så är det det man får ge sig in på.
Jag vill egentligen jobba med miljöfrågor, ändå finner jag mig själv sökandes jobb inom säljbranschen. Varför, jo för att det är tyvärr det jag är bra på.
Jag har letat runt bland olika företag, SIBA, Elgiganten, OnOff, IKEA, Byggmax och det gör jag av anledningen att det är det som kan ställa mat på bordet för mig. Än så länge i alla fall.
Till hösten kommer jag förhoppningsvis in på mitt program och om tre år är jag i så fall ute på arbetsmarknaden igen. Dock frågar jag mig själv, kommer jag verkligen få arbeta med min dröm eller kommer jag forsätta med det som jag inte riktigt vill men är bra så?

Det jag hoppas om mitt sommarjobb är att jag kan spara ihop en liten kassa och kanske skaffa en cykel eller kunna ta en hård räkning utan att behöva lägga upp en betalningsplan. Många klagar på att de har dåligt ställt, men om man vänder och vrider på slantarna kan man komma långt. Jag är väldigt glad över att min mor lärde mig att leva på dryga tusenlappen i månaden, en lärdom som få i min ålder har fått genomgå. Jag fick en tredjedel av det som en person som går på socialbidrag får och ändå klagade jag inte.

Regringens arbetsmarknadspolitik suger dock fortfarande, men jag får helt enkelt anpassa mig och hoppas på att Sverige gör ett bättre val om fyra år.