The power of vulnerability

Här följer ett klipp från ted.com. Brene Brown pratar om att våga vara tillräcklig. Inte perfekt, utan tillräcklig, och hur det lägger grunden för vårt välmående. Se det.

Sjuk och stressad

Börjar äntligen må lite bättre. Låg hela natten med hög feber och ledvärk. Måste råkat ut för förkylningen från helvettet. Problemet är dock att jag inte har typiska förkylningssymptom utan mest är lite täppt i näsan.

Kemiprovet gick käpprätt åt helvette. Jag har aldrig varit med om ett så stort prov på den korta tiden vi hade och jag kan heller inte påstå att det gick dåligt för att jag inte pluggade. Kändes lite som om vår lärare snarare ville visa hur duktig han var på att göra prov och hur avancerat han kunde göra det, framför att ge oss en möjlighet till betyg. Gick inte bra för någon i klassen.
För mig startar så klart det klassiska fraggel-tänket. Är jag bra nog? Kommer jag klara omprovet? Jag suger. Ja, allt det där som jag egentligen vet inte stämmer.

Mattematikprovet missade jag igår, detta på grund av sjukdom, lite dålig timeing att bli sjuk nu. Dessutom vill jag åka till Linköping på fredag, men kommer antagligen inte vara frisk tills dess.

Jag är glad att jag ändå orkade mig ut igår för att fira Saara, kändes bra att styra upp lite och få uppskattning för det.

I övrigt travar livet på i rasande takt, inte alls lika dåligt som jag kanske får det att framstå som i tidigare textstycke. Jag har gjort nya bekantskaper och börjat träna igen, känner dock att jag inte umgås hälften så mycket med de som förtjänar dubbelt så mycket uppmärksamhet som jag ger dem. Jag brukar dock vara riktigt duktig på att klämma in småvisiter i mitt schema, men i många fall känns det inte tillräckligt.
Mycket som mitt liv saknar just nu är passion, gränslös sådan. Får jag bara bukt på min stressnivå tror jag dock att det mesta kommer ordna sig.

Påhittig som få - D.I.Y.

Det är inte lätt att vara en Eläjn.
I går natt hittade jag ett djur i min hall som utlöste en fobisk reaktion. Jon var här igår och lyckades få tag på(=stampa ihjäl) den lilla insekten. Jag trodde från början att det var en tysk kackerlacka, men som den sanna naturvetaren jag är så var jag ju tvungen att ta reda på vilken art de var. Det roligaste, och lite smått förundrande och hemska, är att det finns många bilder på nätet av ihjältrampade insekter. Det var med största sannolikhet en helt vanlig svensk skogskackerlacka antagligen åkt snålskjuts på mig in.

Idag efter en hel del Kemipluggande tyckte jag att det var lämpligt att ta en välförtjänt dusch, men min termostat hade låst sig igen, det kom bara varmvatten ut munstycket.
Denna gången vägrade jag ringa bovärden(plus att det är lördag)så jag använde istället min stora degbunke för att tvätta mig. Det var ganska avslappnande att sitta och hysta dundervarmt vatten på sig själv. Och garanterat energisparande. Känner mig däremot lite lätt skållad.
Nu skall jag ned på stan för att införskaffa en polygrip och en skiftnyckel så att jag kan åtgärda problemet själv. Och ringa dem på måndag för att berätta attmin termostat är defekt och jag vill ha en ny.

Jag må vara mesig när det kommer till snabba insekter, men när det kommer till det händiga planet så känner jag mig mer hemmastadd.

I took a walk with myself

"Be careful what you wish for
History starts now... "
- World, Five for Fighting


Jag tog en lång promenad genom ett Göteborg som försiktigt börjar klä sig i vacker höstskrud.
Samlade tankar. Rannsakade mig själv. Skapade nya mål.

För varje steg, lite klokare.
För varje andetag, lite närmare mig själv.


Under de senaste två veckorna har vågor av känslomässig ostabilitet sköljt över mig.
Världen har snurrat, tankar och känslor lika så, medan jag själv på något sätt stått still.
Överreaktioner, virrighet. Sluten och förnekande.
I tisdags kom kulmen.
Pang, brak och totalt i kras.

Det kändes som att få hela mitt väsen slitet itu.
Som om någon karvade på gråtnerven.
Vägrade sluta.
Till sist klarade jag inte att hålla ihop längre.
Gråt, tårar över ingenting och allt.
Arg, ledsen, glad, tom. En enda stor känslostorm.

Jag ställde in Stockholmsresan för att få bukt med min tillvaro och nu under helgen verkar mitt humör stabiliserats.


Under min promenad idag petade jag på alla känsliga punkter jag har och har haft under det senaste halvåret, därefter ännu djupare och längre tillbaka.
Klokare blev jag, men mer förvirrad.
Saker som jag trodde var "over and done" för länge sedan dök upp. Jag gillar verkligen inte när det finns oavslutade kapitel. Tror ändå att jag lyckades sönderanalysera och binda samman en hel del.
Jag har även insett ett samband mellan min menstrationscykel och mitt känslotillstånd. Har aldrig haft så kraftiga humörsvängningar tidigare, men hormonerna var absolut inte största boven.

Oavsett så känns det som om hjärnan och hjärtat står på samma ruta just nu.
Det är alltid ett gott tecken.

Nu skall jag smälta mina upptäckter över en god natts sömn. Imorgon blir det skola, samtal och långsvärdsfäktning.

Trasigt

Har haft en tillfällig dipp i mitt humör. Största delen beror nog på att Hanna(även känd som min fru) i Stockholm varit med om en ridolycka. Jag bryr mig väldigt mycket om de människorna jag har i min närhet, och när de har det svårt så påverkar det mig. Till råga på allt har jag haft en förkylning som legat i kroppen men som äntligen brutit ut nu coh jag är på bättringsvägen. Mycket té, honung och menthol i alla dess slag har drivit ut den. Till mesta dels i alla fall, har något litet kvar i halsen och ena örat som idag gjorde mig yr.
Den här sommaren ar varit underbar. Jag har träffat många nya människor och tillbringat tiden med de jag redan håller av.
Mitt liv har sedan jag äntligen fick eget boende tagit ett ordentligt uppsving. De bra dagarna är långt många fler än de sämre. Jag har väl kommit lite till insikt att jag måste driva det här glädjehjulet själv och ingen oavsett hur mycket jag älskar dem eller hur mycket de bryr sig om mig kan göra det åt mig. Livet kanske inte alltid är lätt, underbart och roligt, men att ändå tänka på när det är som bäst gör det långt mer än uthärdligt. Att våga släppa taget om tryggheten vi alla söker har gjort mig lyckligare. Jag lever för varje dag, även om de är fulla av hemskheter så är det ändå en sådan dag som får mig att uppskatta de bättre.
Jag har börjat mer och mer gå på mina impulser, jag gör det som känns rätt. Konsekvenserna är jag och endast jag ansvarig för, men det är värt det.

På fredag skall jag åka upp till Stockholm och hälsa på underbara Hanna, tredje gången i mitt liv jag besöker huvudstaden. Det skall bli en härlig tripp och ett underbart återseende.

Nu skall jag undersöka om jag skall äta hemma eller på stan innan långsvärdsfäktningen. Skall bli skönt att röra på sig även om jag inte vet hur mycket jag kommer orka.

Jag älskar mig själv, mina vänner och även de deppigaste av dagar, det ger livet en underbar nyans!

Laat ontbijt

"Sen frukost" på nederländska.
Jag har blivit bättre och bättre på det här med frukost. Kan bero på att jag inte sover bort hela dagar(idag räknas inte, första ensamma morgonen på flera veckor) och har fått bättre självbild på senare år.

Linda åkte hem igår, vilket gav mig en stund för mig själv. Musik i öronen, en bussresa och en promenad genom ett kulturkalasigt Göteborg. Ibland kan det vara så skönt att promenera i ensamhet mitt i en folksvärm. Titta på människor, insupa doften av kroppar som rör sig förbi, bara vara. Jag älskar att umgås med mina vänner och(i alla fall större delen av) min släkt, jag älskar närhet och jag älskar när mina nära mår bra. Det är väldigt sällan jag verkligen känner ett behov av att bara få vara ensam, men igår var det verkligen behövligt.

Efter att ha umgåtts med väldigt många olika människor upptäckt att jag är ganska lugn och ändå rätt sällan blir nervös. Ett undantag är såklart min biostress. Och om jag nu blir stressad så är det i de flesta fall inte till den ringa grad att det påverkar min tillvaro på ett negativt sätt. Jag tror allt har sin grund i min fars beroende. Att lära sig som barn att man aldrig kan förutse någons beteende leder delvis till högre halt stresshormoner, men även till ett nästan överdrivet konsekvenstänkande.
"Om jag först tyst sköljer av tallriken, sedan försiktigt öppnar diskmaskinen och ställer in tallriken för att sedan ännu försiktigare stänga diskmaskinen igen så kanske de inte ser mig." Men tänk om jag spolar med kranen för mycket så det stänker, då blir de arga för att det blir blött på golvet" "Eller om jag för för mycket oväsen, då kommer de skrika på mig" "Eller gör allt för långsamt, då tycker de att jag är lat."
Varenda steg, varje rörelse, alla moment. Allt analyseras utifrån risker, händelseförlopp och vad som kan gå fel. Än idag är det nästan samma sätt mina tankebanor fungerar på. Skillnaden är att jag kan stänga av det idag, det kunde jag inte som barn, men jag tror stt den här typen av analyser i vissa fall kan vara bra, som i en stressad situation eller vid en olycka.
När jag och min fru krockade så började hjärnan arbeta nästan direkt, först var jag bara chockad sen tänkte jag efter vad man skulle göra, ringde min mamma och fick reda på vilka papper som skulle fyllas i. Fyllde i dem åt både Hanna och den andra tanten. Lugnade Hanna. Behöll ett nästan psykotiskt lugn. Det skrämde mig lite att jag var så kall över hela situationen. Även när vi satt på pendeltåget in till Stockholm för att få tag på den nedrans medicinen var jag fortfarande kall och lugn.

Nä, nu skall jag ta en långdusch och bli en färgglad hippie igen. Funderar på att kanske bordera något nytt på mina byxor... får se.

Home, but still not in peace

Kom hem för en vecka sedan efter varit på resande fot sen 24 juli, och nu har haft släktbesök sedan jag kom tillbaka. Jag har inte varit själv på flera veckor vilket för mig inte är något problem, man kan väl säga att jag är härdad efter samboskap och kollektivboende.
Min resa har bjudit på härliga återseenden, nya bekantskaper, en mindre bilolycka, en stycke långpromenad i Pride-paraden och ett härligt samtal med en helt främmande kvinna på bussen till Karlstad. Besökte inte alla platser jag tänk mig, men jag får göra ett nytt försök nästa sommar.

Jag har även kunnat konstatera att privatiseringen av Apoteket är det sämsta som kunnat hända vården. Apoteken har idag ingen som helst kontakt med varandra vilket leder till att man får åka till varenda apotek och leta mediciner istället för att personalen med ett par enkla knapptryck kan spåra vilket apotek som har det sagda läkemedlet i lager.
Ytterligare en anledning till att rösta rött.

Hamnade även på en lite random konsert i Rosersbergs skogar. Ett par vänner till min fru som hade höstfest med livebandspelningar. Röd musik, hardcore och rock n' roll bjöds det på. Fick även agera eldvakt när hon hade sin uppvisning med stav. Trevligt kalas!

Tillbringade även en kort tid i Värmland efter att besökt Stockholm. Lite skillnad på samhällsstorlek.
När jag skulle återvända till Göteborg fick jag med mig min kära moder från skogarna. På vägen ned kände jag verkligen hur mycket jag saknat(och fortfarande saknar) mina vänner här nere. Blev lite tårögd och känslomässig där en stund.
Följande vecka bjöd på besök hos min mors mostrar och en av hennes fastrar(kanske till och med den enda). Det var riktigt härligt att få umgås själv med mamma en miljö där jag kände mig hemma.

Min mor åkte hem i lördags och samtidigt kom min kusin ner. Åkte med till Bloms i Mellerud och åkte tillbaka med Linda till Göteborg. Vi tog en tripp via Uddevalla och sa hej till några gamla vänner som bor där. En snabbvisit och sen vidare ned till Götet för att gå på Smulans utflyttningsfest. Blev inte allt för sent när vi kom hem.
Igår gick vi på bio(efter haft krångel med kusins lila Polo. Förhoppningsvis var det bara dåligt med vatten i kylaren.
Filmen vi såg var Trollkarlens lärling, en bra film i klassisk Disneyanda med Nicolas Cage. Lagomt mycket specialeffekter, löpande handling och lite oväntade vändningar. Och nörderier, fysiknörderier!

Idag skall vi ned på stan en sväng och glo i affärer.

Känner fortfarande inte riktigt att jag har landat hemma. Inte träffat de jag brukar se i alla fall minst en gång i veckan. Hanna och I-or är väl lite svåra, de åker runt i Spaniens soliga landskap. Bastards!
Trots att jag är hemma saknar jag mina vänner. Det är så klart jättetrevligt med besök, men tre veckor utan de jag håller nära här nere gör mig lite sentimental och fylld av saknad.

Jag är hemma, men har fortfarande hemlängtan.
Resan var bra.

Puckapeng, vänner och minnen!

Har varit en småjobbig vecka men det börjar kännas som om saker går framåt och uppåt. Jag är fast bestämd, jag SKALL må bra!

Har fått ut lite kreativitet idag i textform och gjort historiska reseaches om 17-1800-talet. Lite lagoma nörderier inför en rollspelskampanj.

Idag, eller ja, natt så har jag även återkopplat med en gammal vän från Deje. Johanna.
Jag, hon och Elaine(inte jag, en annan tös) ingick i Dejes Cykelmaffia.
Vi cyklade vart vi än skulle, ramlade, skrapade våra knän och skrattade.
Jag minns när Johanna presenterade mig för tingesten puckapeng:


Vad är då en Puckapeng?
Jo, det är ett farthinder med gummihölje som kan vridas 90 grader åt varje håll från dess ursprungsposition. Ypperliga saker att köra på med cykel och samtidigt skrika "Puckapeng!"
Man skall dock akta sig. Det finns luriga puckapenger som, hör och häpna, sitter fast!

Vi roade oss många gånger med att testa vilken fart som var det mest hisnande men som man inte fick bommen på sig efter att kört på den.
Skall träffa Johanna på riktigt snart efter sju års tid, kommer besöka henne under min Sverigetripp.
Hon var verkligen en av dem som lyste upp min under mina tonår i Deje. Hon hade ett ex som jag kallade kylskåpet, vi tillbringade sena kvällar med hysterisk falsksång i ett älgtorn på Tjärnheden (är säker än idag att vi såg gubben som bodde i stugan hundra meter bort komma ut med ett gevär) och helt galna cykelturer som slutade i allt från en häck till soptunnor och brevlådor(råkade till och med köra ned hennes mammas staket av misstag en gång). Jag kan inte låta bli att sitta och storle för mig själv när jag skriver. Vilka tider!

Under helgen var vi ett muntert gäng till Amundön och njöt av sommaren. Enda som saknades var Green, den stackaren ligger på sjukhus för både det ena och det andra. Var till honom en sväng idag och skall och hälsa på honom imorgon igen.
Jag är verkligen så glad att jag har mina vänner. Oavsett om det är nostalgiska minnen från en svunnen tid, eller en vanlig men ack så härlig dag tillsammans med.
De finns överallt, från norr till söder, nära och långt borta.
En del träffar jag ofta, andra sällan men viktigaste platsen de har är dit jag vänder mig i svåra stunder, mitt hjärta.

OBS! Spotifylänk:
Jag har vänner - Mikael Wiehe

I need contact

I pull my chin, stroke my hair, scratch my nose, hug my knees
Try drink, food, cigarette, tension will not ease
I tap my fingers, fold my arms, breathe in deep, cross my legs
Shrug my shoulders, stretch my back
But nothing seems to please
I need contact

Peter Gabriel - I Have the Touch

Närhet, något som är väldigt viktigt för mitt välmående.
Att få promenera genom staden, supa in dofterna från hundratals människor, känna att man är en del i något större. Det ger mig tillräckligt för att hålla mig uppe, men i den nivå jag legat på jobbet till i stort sett ingenting har inneburit en tung nedgång i mitt humör. Jag älskar att ha människor runt mig men mest av allt älskar jag närhet.
Det behöver inte vara den vardagliga kroppskontakten. För mig räcker det för det mesta med ett bra samtal, där jag känner mig nära någons inre. Den människan som döljer sig under skinnet, köttet och nervbanorna. Det lilla som skapar en individ.
Att ta en krogrunda och få hem ett engångsligg är som att bota ett brutet ben med en värktablett. Det lindrar, men det är inte rätt. Efter att jag upptäckte att det var den mer spirituella närheten jag behövde så kändes tonårens längtan efter en okänd kropp tätt intill meningslös. Det är kommunikationen, utbytet och insikten jag vill ha.
Att däremot få närma sig någon fysiskt på ett eller annat sätt och samtidigt känna den inre kopplingen är något som för mig är närmast heligt.
Att få en härlig kram av någon som står mig nära är något som är mer än en hälsningsfras. Det är en inblick i ett liv, ett tillfälle, en människa.

Imorgon skall jag umgås en individ jag träffade under tiden som värvare för Greenpeace. Han jobbade för en annan organisation och vi sågs ganska regelbundet. Dock båda i "tjänst". Jag vet inte men något med honom kan jag inte släppa, jag vill lära känna honom. Komma nära, få reda på vem han är djupt där inne.
Först på dagen skall jag till sjukhuset. En vän har nu under natten opererats akut för blindtarmen. En lättnad. Det svåraste med vänner är att se dem lida, och som han led idag så känns det nästan som om jag vet hur ont det gör. Blindtarmsinflamation är inget jag önskar någon här på jorden. Inte ens Maud Olofsson.

Nu verkar äntligen min granne tystnat med kärnkraftverksbygget och älskogsgnisslet. Dags att ta tillfället i akt och försöka sova.

Inte hel, men inte heller trasig

Många år har gått sedan jag flyttade hemifrån. Efter att ha växt upp i ett hem med alkoholism är jag inte riktigt som alla andra. Skulle nästan kalla mig själv lite hönsmammig. Jag vill ha koll på allt som händer in i minsta detalj, annars blir jag orolig och osäker. Jag har gått från ett fruktansvärt dåligt självförtroende och en efterbliven självbild, till att gilla den jag är och ta mig för den jag blivit. Depressionerna har funnits där i bakhuvudet, jag måste alltid vara försiktigt så jag inte triggar dem.
Det finns mycket som inte är "vanligt" med mig, men det jag idag sitter i mitt en aning stökiga hem och tänker på är att jag klarat mig så bra genom livet som jag gjort.
Trots bristen på vuxna som lyssnade klarade jag mig genom barndommen, tonåren likaså. Jag flyttade hemifrån som 15-åring, pressen utlöste en depression. Den hade antagligen legat i mitt sinne en längre tid, men det var då som jag märkte den. Gymnasiet var ett enda kaos av känslor, missförstånd och underbara dagar, kvällar och nätter med vänner. Att vilja men inte klara av är en fruktansvärd känsla.

Idag sitter jag här. I MIN lägenhet, med MINA möbler och mår nästan riktigt bra. Jag har just blivit av med jobbet på Greenpeace eftersom mina resultat inte var tillräckliga. Jag älskade det jobbet, men trotts min förlust av det har jag inte kraschat. Jag är nöjd med mitt liv. Skall fortsätta rätta till betygen efter kaostiden till hösten, men just nu cirkulerar mina tankar kring min Sverigetrip med stort S.
I slutet på juli skall jag bege mig iväg på en resa. Till fots, med cykel, kanske lift och i värsta fall buss skall jag ta mig runt Sverige och besöka mina vänner som finns utspridda lite överallt. Luleå och Överkalix kommer vara de svåra bitarna.
Meningen med resan är att den kommer vara en uppvärmning inför min cykelsemester i Europa som jag velat åka på en längre tid.

Nu skall stissig och upprymd Elaine äta lunch och sen ut och traska.

Kasta sten är bra för själen

Senaste veckorna har varit hårda.
Förkylningar, min egna press och familjeproblem (vilket även inkluderar min far). Och nu blir jag antagligen arbetslös igen.
Jobbat 11 till 18, på det socialt liv och tid för mig själv. Det är inga direkta problem på den fronten förutom att jag kanske blir av med det. Ett jobb som jag verkligen brinner för.
Går och försöker fokusera på det som gör mig glad, tänker på arbetslösheten som en "arbetsbefrielse", men ibland räcker det inte till.
Var uppe vid Delsjön idag med några av mina vackra och underbara vänner. Jag märkte hur all min energi går till att hålla mig flytande på jobbet, varje samtal jag gör måste jag gå in helhjärtat i. Orkade inte hänga med i diskussionerna idag och blev lätt introvert, något som jag verkligen hatar med mig själv, så jag bestämde mig för att gå ned till vattenbrynet för att kasta macka.
Tankarna fick vandra som de ville, minnen från barndommen och när min farfar lärde mig kasta macka kom upp. Saknar honom, han gick bort för många år sedan men präglar ännu idag mitt liv. Han och min farmor är två av de snällaste människorna jag känner. Skulle nästan kunna påstå att de är mina idoler. Glada, vänliga, fulla av liv och bryr sig och respekterar om allt levande. Farmor lever ju än idag men börjar blekna. Hon är trots allt 82.

Tänkte en stund på mina vänner, utan dem vet jag inte vad jag varit idag, eller vart. Finns så många av dem som jag vill träffa mer, som jag verkligen vill spendera tid med, vill lära känna närmare. Kommer alltid finnas tid, men kanske lite mer tid nu, dock beroende av min arbetssituation.
Känns som om det finns för lite av mig, och stressen som resulterar i att jag blir introvert hjälper inte situationen. Jag vill vara glad, spontan, sprallig och rentav lite galen, men som sagt känns det inte som om jag räcker till. Jag vet mycket väl att det inte är ett tvång som någon annan än jag själv sätter, och jag måste verkligen jobba på att lära mig hantera det.
Måste även jobba på att erkänna att saker inte är så bra som jag vill att de skall verka, bli lite mer den där människan med känslor utanpå som jag mår så bra av att vara.

Det känns ändå som om jag efter lite stenkastning (för övrigt är Delsjöns stenar värdelösa att kasta, inte platta nog) har kunnat ordna upp tankarna, fått grepp om dem, och ser en lite klarare bild. Om jag får behålla jobbet skall jag nog gå ned till att bara jobba fyra dagar i veckan, om jag så måste konfrontera en hjärnskrynklare för att få igenom det. Vill inte slita ut mig helt igen när jag väl fått ordning på vardagen.
Jag skall även klättra i klippor och kasta sten oftare, men nu är prioritet ett välförtjänt sömn, imorgon skall jag ju rädda världen!

Vakna! Det är inte försent ännu!

Jag har sedan några veckor jobbat tillbaka på Greenpeace.
Som värvare på stan möter jag hundratals människor varje dag och varje dag förundras jag över hur lite människor egentligen har insikt i de problemen som vår gemensamma värld lider av. Det finns så många som verkligen inte har någon aning om problemen i annat än de begrepp medierna använder. Och många förlitar sig blint på massmediernas rapporter.

SVT's Vetenskapsmagasinet tog för några veckor sedan upp massmediernas ökade intresse för rapporter som visar på att människan är inte är ansvarig för klimatförändringarna och att koldioxiden inte är boven i dramat. Trots de många rapporter som visar på vårt ansvar tar de hellre fram de "nya" och "motvisande" rapporterna.
Det finns däremot en faktor dessa rapporter inte kan förneka, Hur koldioxiden blandas med vatten och bildar kolsyra.
Kolsyra är en relativt svag syra, men ändå tillräcklig för att öka dödligheten hos flertalet djurplankton med kalkskal. Och tillsammans med andra syror som bildas av svaveloxider och kväveoxider (som uppstår vis förbränning av bland annat fossila bränslen), som till exempel salpetersyra och svavelsyra kan detta leda till hundraprocentig mortalitet hos bland annat ormstjärnelarver och ett antal koraller.
Oavsett vad de olika teorierna säger om koldioxid och klimatpåverkan så kan vi inte förneka att världshaven försuras av ett ökat utsläpp av koldioxid. Det finns rapporter från bland annat Kristinebergs marina forskingscentrum i Fiskebäckskil som stödjer detta.
Med färre plankton får havets levande djur mindre att äta, vilket kan leda till ett nytt massutdöende i haven inom 50 år.
Haven skulle i teorin kunna ta upp de negativa jonerna som bidrar till försurningen, men just nu sker tillförseln av koldioxid i haven fortare än strömmarna hinner transportera det sura ytvattnet ned till de kalkhaltiga bottnarna för neutralisering.
Detta är något som massmedierna inte tar upp, och därmed har informationen svårare att nå ut till mindre miljöintresserade människor. Samhället behöver vakna, få vetta detta!

Detta är inte det enda jag idag förundras över. Något som var dag grämer mig är människors oförmåga till empati. Hur många sluter in sig i bubblor som skyddar dem från att se andra människors lidande.
Var dag kan vi läsa i tidningarna om världens konflikter, hur människor dödar varandra och torterar alla typer av levande ting. Vi ser orden, men det är få av oss som tar till oss dess betydelse. Kanske för att många inte förstår, men en hel del människor har svårt att känna empati för dem det drabbar. Varför kan man fråga sig?
Kan det bero på individualiseringen som har skett under en lång tid? Den kan ha lett till bristande engagemang för annat än den egna närmaste kretsen, en närmast satanistisk livssyn, men nu efter det tragiska som hänt utanför Israels kust verkar det som om hela världen vaknat. Konflikten mellan palestinierna och israelserna har pågått under lång tid, men nu när den har drabbat vad som var menat som en hjälpsändning verkar alla tagit fram facklor och högafflar. Oavsett vilken sida de tidigare sagt sig stå på så har kamplusten inom dem vaknat till liv.
Jag hoppas bara att det som hänt inte kommer leda till mer plittring i vår redan så sargade värld.
Uppgifterna som nått tidiningar över hela världen talar om att israeliska styrkor har bordat fartyg i hjälpsändningskonvojen Ship to Gaza på internationellt vatten. De talar om hur elitmillitärer har dödat fredliga volontärer och hur volontärer själva använt våld mot soldaterna.
Jag struntar i vem som började, jag struntar i vad som gjorts. Det enda jag önskar från djupet av mitt hjärta att världen genom denna händelse skall förstå att ingen tjänar på varken krig, förtryck eller våld.
Jag förstår ilskan från båda sidor och hatet denna tragiska händelse lett till, men genom en global smutskastningskampanj mot varandra kan vi inte nå den freden mänskligheten i så många år strävat mot.
Våld är aldrig en lösning.
Krig leder bara till lidande.
Har vi inte sett tillräckligt, har vi inte sett blodet som rinner ut från varje spricka i vår så kallade mänsklighet? Har vi inte fått nog?
Om vi människor bara öppnade ögonen, såg på varandra med nya perspektiv, nya mål och mer kärlek kan vi nå så långt. Det är aldrig för sent!

"We're fools to make war,
On our brothers in arms"
-Dire Straits, Brother in Arms

Dags att leva som vi lär

Sverige är idag ett land som har en utsläppsnivå av koldioxid som tillhör en världens lägsta och en klimatpolitik få kan mäta sig med. Vi är på god väg att uppnå de miljömål som Sverige antagit sig.

Detta samtidigt som det statligt ägda Vattenfall äger fem kolkraftverk i Tyskland som släpper ut en och en halv gånger så mycket (ca 75 miljoner ton) koldioxid som hela Sverige tillsammans.
"– Vi har gett Vattenfall stor frihetsgrad, säger Reinfeldt." till Sydsvenskan

Tidigare i vår besökte även Maud Olofsson (C), vice statsminister, partiordförande för Centerpariet och näringsminister, Sydafrika där hon avgav ett löfte.
Världsbanken skall besluta om ett lån till Sydafrika som bland annat kommer finansiera byggnationen av världens fjärde största kolkraftverk i landet. Detta kommer, genom Mauds löfte, Sverige att stödja. Detta enda kolkraftverk kommer släppa ut 25 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar hälften av vad Sverige sammanlagt släpper ut på ett år.
I frågan har ett krav till Världsbanken framlagts där ett 80-tal afrikanska miljö- och medborgarrättsorganisationer motsätter sig lånet. Även länder som USA och Storbritannien har visat viss skepsis till jättebygget.
En viss del av summan kommer även gå till utbyggdnation av Sydafrikas kärnkraft.

Man kan fråga sig, hur kommer det sig att Sverige, som prisas för sin klimatpolitik, stödjer kraftiga utsläpp utomlands samtidigt dagens delar av sittande regering säger nej till snabbtåg? Att arbeta mot de 16 nationella miljömålen och samtidigt stå bakom något som kan komma att bli ett av världens största kolkraftverk? För att inte tala om det statligt ägda Vattenfall som räknas till en av Europas största miljöbovar.

Är allt detta i linje med Sveriges 16 miljömål?
Sveriges 16 nationella miljömål



Merläsning:
Fria tidningen - Sverige säger ja till sydafrikansk kolkraft.
DN - Signerat, Kolkraft: Där men inte här
Sydsvenskan - Fritt fram för mer kolkraft.
Newsmill - Ludvig Tillman och Patrik Eriksson från Greenpeace, Därför stänger vi ned Vattenfall

I wan't more

Mer, mer, mer!
Jag vill ha mer samvaro med bra människor!
Varit på GothCon i påsk. Fruktansvärt bra tillvaro, massa människor man känner från innan men ändå nya kontakter. Jag jobbade i receptionen och spelade åtminstone ett brädspel.
Träffade dessutom en kille från Stockholm som bland annat deltog i lajvet, Jonas. Definitivt en människa jag vill träffa mer. Lagomt nördig, bra musiksmak och väldigt eldig och bra. Jag måste planera in tid att spendera i Stockholm, vill absolut lära känna honom. Sen var det allt för länge sedan jag hälsade på min fru!

Var på en jättefin vårpromenad igår med Oskar. Solen sken inte och jag var lite väl trött för mitt eget bästa, men den friska luften gjorde att jag piggnade till. Efter det blev det awesome potatisgratäng med film och sedan en minst lika god äppelpaj. Filmen, Into The Wild, är en fruktansvärt bra skildring av en verklig persons resa, flykt från ett våldsamt matrealistiskt samhälle och sökande efter lycka.
Den, äppelpaj, trevligt sällskap och långa bra samtal var verklien guld i mitt nu fortfarande ganska stressade tillstånd.

Idag var jag till Model Lab med allrafinaste Irem och tog bilder, självbejakande och en underbar boost för mitt självförtroende.
Kvällen spenderade jag med mer intressanta människor (värmlänningar allihopa faktiskt) och trevliga samtal.

Nu skall jag alldeles strax på dejt med kudden. I morgon kommer lillebroder Jonas och då blir det att hänga med i tonårstempo!

Gillar min tillvaro!

Envis in i det sista

Jag vill bara visa dig nåt stort
Jag kanske har nåt som du beundrar
- Lars Winnerbäck, Fribiljett mot himlen

Det är märkligt.
Hur människor föredrar lögnen framför den hårda sanningen.
Drömmar om en perfekt liv framför ett trasigt men ack så färgsprakande.

Jag var och mönstrade i fredags, men allt fallerade hos psykologen.
Jag var ärlig, fullt ut. Berättade om mitt liv utan att försköna det eller måla ut. Svarade plikttroget och utan en enda lögn. Mitt förgångna, nuet och framtiden.
Jag anade att det var här om någonstans min önskan om att göra lumpen skulle blockeras, och likväl gjorde.
När hon sagt att hon inte kunde släppa mig vidare till måndagens fys-tester med argumentet att jag "har en kris för nära i tiden" så frågade hon mig hur det kändes. Jag förklarade för henne att det var det här samtalet som jag varit mest nervös inför, men ändå valt att vara ärlig under. Med ett leende sa hon ord som visade uppskattning för min uppriktighet, då ställde jag henne inför en fråga som hon inte hade några svar på. "Hur många tror du kommer in här och är lika ärliga som jag?"
För det är just det.
Hade jag ljugit, använt allt jag lärt mig som säljare, så hade just det samtalet inte varit något problem. Jag hade kunnat vara vem som helst med ett perfekt liv utan motgångar.
Det är mina prövningar som gjort mig till den jag är, det är genom dem jag lärt känna mig själv och andra och det är genom dem jag överlevt.
Jag är en överlevare och det kan ingen sticka under stolen med.
Jag är mina upplevelser och mina dåliga sidor likväl som jag är mina styrkor.

Jag tänker komma tillbaka, tänker försöka fram till det inte finns något hopp. Om ett eller två år kommer jag söka igen. Jag är den jag är och ingen människa eller myndighet i världen kan förstöra mina drömmar.

Våren är här och jag står fortfarande upp.

Tränat idag

Fick två kuponger till Friskis&Svettis genom SDR när jag nyss flyttat in i lägenheten, så idag har jag varit på deras gym tillsammans med Oskar. Det var verkligen jätteskönt att få aktivera kroppen. Dessutom var det en jättefräsch lokal som inte hade samma trånga känsla som många gym har. Skall nog se över min ekonomi och se om den tillåter ett gymkort.
Vill träna mer men nu skall jag vila och äta bra för på fredag väntar mönstring. Skall bli spännande och se om jag tillåts bli man!

Bra tillvaro trotts stress!

Stress

Just nu är skolan en riktig pain in the ass.
Har prov på allt och lite till och samtidigt skall jag skriva fyra specialarbeten varav endast ett jag inte skall inleda förrän om en vecka. Upptäckte just dessutom att jag tittat fel på veckorna och har ett historieprov imorgon, skulle egentligen varit idag, men då jag har någon underlig typ av illamående så valde jag att stanna hemma.
Jag har fruktansvärt mycket att göra och det känns som om tiden verkligen inte räcker till. Dock är den enda som jag kan anklaga för detta mig själv. Som vanligt sätter jag ribban 20 centimeter för högt. Måste tyvärr sänka den lite om jag inte skall bränna ut mig själv.

På all denna stress ligger även stressen i att min far inte lyckats ta sig ned med möblemang. Jag vet att jag inte skall förvänta mig att allt samarbete med honom går smidigt, men jag kan trotts detta inte låta bli att känna mig lite besviken. Min arbetsställning när det gäller plugget just nu är i en säng med datorn i knät då jag inte har några andra sittmöjligheter. Golvet känns onödigt hårt.

På fredag skall jag äntligen mönstra, vi får se hur detta går. Jag ser fram emot det.

Men nu skall jag läsa lite till så kanske jag kan banka in den där sabla boken i huvudet.

En doft av vår

Mycket har hänt under de senaste två månaderna. Jag har fått lägenhet och njuter av livet. Möblerna saknas men jag börjar nästan gilla mitt spartanska hem. I övrigt så tillbringas livet med mina underbara vänner, nya möten och lek. Jag har skolan men den är inte alls tung, ibland vikarierar jag på utöver den.
Jag gillar verkligen mitt liv i det stadiet det är, vill ut och göra mer och mer och mer. Känner mig lite lätt understimulerad, men i grund och botten tror jag det bara är min glädje som bubblar upp inom mig likt en läsk man skakat.
Var och åkte skidor med Patrik i fredags förmiddag, helt underbart! Vacker vit snö i backarna och en värmande sol på en blåklintsblå himmel. Fortfarande lite känningar efter åkandet men det kan kroppen bannemig ha!
Lördag blev det utgång och dans och gårdagen fylldes av rollspel och umgänge med den (nästan)alltid ack så upptagne Lars. Tyvärr så var han tvungen att förbereda inför rollspelet, men någon gång nu bara snön släpper taget om Göteborg skall jag minsann släpa med han ut på en promenad i vårsolen!
Finns många jag vill umgås mer med, och på det även vidga mina kontaktnät. Om jag bara hade lite mer tid...

Nä nu måste jag rusa, en lunch skall bli jagad på Andrum med trevligt sällskap, sen blir det demonstration!

Packar

"Det har blitt sent och jag skall gå.
Jag har slutat hoppas, att jag skall få dej att förstå.
Om nå't skall brinna, krävs det eld.
För ingenting förändras av sej själv."

-Ingenting förändras av sig själv, Hoola Bandoola Band

Håller på att packa inför en resa till Värmland. Farmor fyller är, hela 83 så planen är att hälsa på henne. Sen skall jag i dessa dagar även försöka klämma in lite skapande i metall. Skall förbereda mask inför Freakshow, Sci-Fi vs. Fantasy är temat så jag skall se vad jag kan svetsa ihop.
Min bror har tagit körkort och skall hämta mig vid stationen vid 18, känns lite wierd att lillebror tagit körkortet innan mig. Men han förtjänar det.

I övrigt har livet varit fruktansvärt rörigt i ett par månader men allt eftersom börjar det strukturera upp sig igen. På måndag börjar jag på komvux och den 11:e februari skall jag mönstra. Nu saknas bara ett besked om lägenhet så har jag allt som jag just nu behöver.

Funderat lite över att kanske spendera sommaren som vagabond genom Sverige om jag inte fått lägenhet eller ett jobb innan. Vill verkligen ut och göra något. Var så längesedan jag unnade mig något själv.

Men nu skall det sista ner innan jag drar in till stationen!