Sunny Sunday

"I take the good things in and the bad things too
Soak it up let it marinate"

Livet är bra.
Snöade igår.
Solen sken i morse.
Har haft jobb på ett bra ställe
Skall få praktik på det samma.

Finns så klart saker jag saknar men nu väger de positiva upp de negativa.

Förlängt vikariat

Fisk ett riktigt bra besked idag. Skall vara dagisfröken till och med den 14:e december i alla fall. Hon som jag vikarierar åt fick förlängd sjukskrivning. Känns riktigt bra, trivs verkligen på jobbet.
Barn ger mig så sjukt mycket energi och glädje!

På den övriga fronten står det mesta stilla men jag har inte riktigt tid och ork att agera. Man hoppas ju lite på ett magiskt underverk men sådant sker bara i Dragon Age(Som för övrigt är ett riktigt bra spel).

Har lyckats ta mig igenom en ganska hård tid med alla fingrar i behåll. Mitt liv har förändrats, kanske inte märkbart för andra men för mig finns det en betydlig skillnad. Är förbi bitterhetsstadiet, börjar ta mig igenom det där med att lita på folk.
Jag gillar verkligen att satsa allt, man får ut så mycket av den tid man spenderar då, samtidigt som jag ger folk en direktlänk till "krossa-knappen", men det finns värre saker i världen. Typ krig och sådant.

Just nu har jag (igen) upptäckt ett nytt band som ger mig ganska mycket. Sjukt snygg sångerska med vackert rött hår. Här följer en länk till min absoluta favoritlåt, bra tilltalande text som lätt fastnar. Paramore - Crushcrushcrush

Och en till bra Paramore - That's what you get

Nu skall jag äta god mat och kanske övertala Green att få spela lite Dragon Age innan jag av trötthet bänkrar mig framför TV:n.

Ansökning klar

"And the hardest part
Was letting go not taking part
You really broke my heart"

-Coldplay, The Hardest Part

Saker börjar mer och mer gå framåt och uppåt. Har fått ett vikariat på en helt underbar förskola, och kommer så vida arbetsförmedlingen går med på det även få praktik där. Detta innebär att jag kommer "typ" jobba heltid med något jag älskar, barn.
Har funderat en hel del på det där med sjuksköterska, vill bli det tror jag i alla fall. Det känns spännande. Dock har det börjat luta lite åt att arbeta med barn. Att få se en individs utveckling, ibland bara ett steg, ibland ett rejält skutt, är otroligt givande.

Något jag vet att jag skall göra till våren om jag inte kommer in på KomVux är att så här långt mönstra och förhoppningsvis göra lumpen. Planen är att åka på utlandstjänst. Jag har nu tagit steget och fyllt i ansökan för tjejer om mönstring. Egentligen gillar jag inte krig men anser att soldater behövs för att stabilisera läget på oroliga platser. Helst skulle jag vilja göra en civiltjänst men jag måste veta om jag skulle klara av det. Kanske sjuksköterskepraktik inom försvaret?

Det känns lite spännande att kanske göra lumpen, men jag vet att jag skulle klara det bara att jag kommer in. Har jag klarat mig genom det livet jag levt hittills så klarar jag allt. Även om jag ibland tvivlar på mig själv vet jag att inom mig finns en jävla stark tjej med mycket att ge.

Oavsett vad folk kastar på mig, kommer jag stå.

Second hand

Ibland känns det som man blir bortkastad, lämnad, ingen vill ha en. Allt är mörkt runt omkring och man ser bara en glimt ljus.
I hela det här finns det ändå ljus, plötsligt så öppnas det, släpps in och genomlyser hela varelsen man är. Det är lite som en second hand butik, saker får nya platser nya funktioner, det visar sig att de inte alls var bortslängda, bara Lämnade för att ombandlas till något nytt, kanske något bättre. Man kan ju alltid hoppas. Lämna de där favoritbyxorna man växt ur på ett eller annat sätt till en insamling, någon annan kanske får bättre användning för dem Eller bara sy om dem till något nytt, något mer passande.

I övrigt flyter saker på, skall försöka arrangera ett event i vår eller höst som mötts av mycket positiva komentarer och reaktioner. Sen närmar sig trotts allt min födelsedag...

Ett nytt album i rätt tid

Sitter just nu och lyssnar igenom Atreyu's nya album, Congregation of the Damned. Som vanligt är de bra, lite mjukare än det vanliga man ser av dem. Fastnat för låten You Were the King, Now You're Unconscious, bra text, bra sound.
Dock är Insatiable den låten som stämmer in på läget bäst.

I övrigt ät livet lite halvkiss, är fruktansvärt besviken på en person jag ansett som en mycket nära vän. Men när jag alltid går in med 110% i allt jag gör börjar jag bli van med bakslag. Ingen är perfekt men jag kan i alla fall vara ärlig med det mot mig själv. Jag försöker så gott jag kan går helhjärtat in i allt och går hellre ur det förlorande än utan att försökt mitt bästa.
Jag är en intensiv person och det är inte alla som klarar av det, det faktumet är jag fruktansvärt medveten om, men jag tänker inte ändra på mitt sätt att vara. Det liksom allt annat är en del av mig, utan det vore jag inte samma person.

I övrigt på musikfronten har jag även upptäckt två nya band i min smak. De Heideroosjes, ett nederländskt punkrockband som matchar min attityd och Guillemots ett härligt indieband med klassiska influenser.

Vi får se hur denna veckan blir, skall ändå till Värmland på måndag och träffa min familj och min underbara kusin. Mamma fyller trotts allt år.

Don't rubb the shit in my face

Lily Allen - Smile

Arg eller något sådant

Aggressiv, inte rätt ord men nära inpå. Jag har under den senaste veckan fyllts av någon underlig humörsvägningsperiod. Känner mig ofta mycket arg och Får en svårkontrollerad lust att bara slå folk. Det är liksom en rasande eld som vägrar sluta ryta.
Jag får ingen ro i mig själv. Vill bara slå, slå, slå tills jag kollapsar av utmattning.
Då, då kanske det slutar.

Är irriterad på mycket som jag bara skulle vilja skriva av mig, men vet att jag skulle ångra hälften senare. Hade varit skönt om någon bara kom fram och triggade mig så jag fick ut det.
All falskhet runtomkring, allt skryt, allt som bara får mig att vilja dropkicka hela världen.

Hade detta varit den gamla Elaine hade jag bara gått ut och supit skallen av mig men jag sysslar inte med sånt längre. Jag vill bara ha ro.

Livet är bra

Att våga hoppa för att kunna flyga

LAMB - Cotton Wool

En helt underbart vacker video, vacker musik och en underbar stämning. Den typ av närhet som saknas i mångas liv.

Höstglöd

Vet inte alls vad jag skall skriva men Lars Winnerbäck har ett bra sätt att beskriva känslan.



Det är som ett stilla vemod, en lycka som inte får blomma ut. Jag känner mig lite som en fågel som fastnat i ett nät, jag är fri men jag sitter fast.

Tror mitt liv bara saknar hänsynslös passion och varma promenader på ljum asfalt.

Ett hösttecken.

Ibland blir man lite smånostalgisk och tänker tillbaka på en underbar tid i Lysekil med vänner och förälskelser, men det är långt borta nu. Människor växer, förändras, flyttar och detta inkluderar även mig.
Jag vill vara älskad, passionerad och helgalen igen! Prata bort hela nätter, ligga i en filthög med vänner under en glittrande stjärnhimmel. Antagligen är jag lite för romantiskt lagd för mitt eget bästa men det är en del av mig som jag inte skulle kunna existera utan.

Jag vill hitta någon som är pysslig, som vill gå långa promenader med mig, som älskar livet och oförutsägbarheten i det. Bara att få vandra i en varm mössa, kasta löv på varandra, göra lövkronor, ja allt det där som man bara ser människor i reklam och film göra. Jag skulle ge mycket för en sån dag och en kväll efter dem med varm choklad och stjärnskådning.

Jag är Vacker, jag är Fenix men just nu en ganska nöjd Fraggel bara.

Göteborg - tur och retur

Var till Göteborg under helgen, ett mycket trevligt och intensivt besök som lättade på en massa stress och saknad. Även om jag bara varit här uppe i en vecka har jag lyckats återhämta mig massvis från alla orosmoment som mitt liv, tyvärr, har kretsat kring. Bortsett från ett par stunder av fragglighet(Bra ord! Tack Lars!) så mådde jag i stort sett prima. Och det har blivit ännu bättre sedan arbetsförmedlingen beslutat att jag ÄNTLIGEN skall skrivas in i ungdomsgarantin.
Mina vänner där nere(och även de få jag umgås med här uppe) är helt underbara och jag vet inte hur jag skall kunna förklara någonsin hur mycket jag tycker om dem. De gör mig lycklig och jag hoppas att jag lyckas ge tillbaka minst lika mycket glädje som de ger mig. Jag älskar dem på mitt eget lilla sätt allihop!
Så vad fylldes helgen av?
Fredag anlände jag sent på kvällen och åkte till Green i väntan på att Grisen skulle sluta spela. Där möttes jag av en bunte berusade(trevligt berusade dock)studenter från Greens klass. Tänka sig, det var sammanlagt 10 tjejer i hans lägenhet. Vår gröne vän är en riktig tjejtjusare(Det fanns killar med och jag tror inte Green flörtat dit alla helt själv, men det känns bra att kalla han tjejtjusare.).
Lördagen ägnades först åt sovande sedan kreativitet. Karaktärsskapande till Lars nya spelgrupp i VtM. Därefter blev det improviserad utgång på Storans Synthklubb. Först spelade ett underligt (troligen östeuropeskt) band med en jättevacker och karismatisk sångerska. Killen som var den andra delen av detta datorplonkande bandsåg bara mupp och underlig ut. Kul som tusan och jag fick skaka lite kropp i takt till musiken. Det andr5a bandet som spelade var ett Synthband troligtn från Göteborg. De var riktigt bra... Får kolla upp om det är någon som minns vad de hette. När vi åter kom till gris så somnade jag som en stenad katt med danskläderna fortfarande på. Underbar kväll med underbara människor!
Söndag är det sedvanlig Stardustsöndag. Skogsskövling med rymdskeppskanoner äger! Måste dock skriva en karaktärsbakgrund, har hört att SL blir lycklig av sådant.
Måndagen var jag till de stackars satarna på AF Hisingen, de hade som vanligt dataproblem och jag fick tillbringa en extra dag i Göteborg, inte för att det är en hemsk upplevelse men det var inte inplanderat. Eftermiddagen tillbringade jag med en Írem. Denna underbara människa som jag älskar av hela mitt hjärta, önskar att jag kunde stoppa ned henne i en väska och kidnappa med henne till Värmland. Hon är så snäll och mild, all tid vi tillbringar tillsammans blir dock helgalen. Lite som att få en jättelik lyckospruta körd i nacken. En dag i Göteborg med henne och jag är lycklig en hel vecka. Vi rundade av på Frank's där vi mötte upp en nytränad Gris.
Tisdag återvände jag till Af och fick min jävla ungdomsgaranti beslutad. Skönt. Det kändes verkligen som om 20kg stress släppte från mina axlar och jag har sedan dess orkat äta ordentligt igen. Nu skall jag bara få tag på en praktikplats (dock helst jobb, men man kan inte få allt uppenbarligen). Lars vinkade av mig vid tåget och nu är jag i Värmland igen. Skall Avsluta denna bloggpost nu, Kusoin kom just och jag skall röja klart rummet så att jag slipper sova bredvis min bror och hans flicka.

Eläjn - Lite starkare mycket gladare!

Idyll

Sitter på trappen med datorn i knäet. Långt bort kan jag förnimma ljudet av en bil, men har finns ingen märkbar trafik. I gräset leker Whiskey och Persephone, fuktiga tassar som skuttar runt i decimeterhögt gräs där daggen fortfarande ligger likt pärlor på gröna band. Solen glänser och ger skogen liv. Uppe i en gran kan jag se en hackspätt i jakt på insekter. Natten har varit lugn.
Det är så annorlunda här från Göteborg, så ensamt men ändå så rofyllt.

Jag skall strax sätta mig och ringa några åkerier i jakt på lift till Göteborg. Alternativet är att gå längs vägen och hoppas att någon är vänlig och stannar för att sedan kunna ge mig lift till Göteborg.
Jag saknar mina vänner där nere, mycket, men ändå tillfredställer naturens ljud mig med den kärlek jag behöver. Och närheten får jag genom två gråa yrväder, hade en som sov vid min nacke och en på mina mage i natt. Mysigt!

Skall även upp till verkstaden i eftermiddag, byta tändstift och plocka lite med mopeden så slipper vara beroende av skjuts. Men nu, en gammal klassiker från tidiga tonåren: Dj Mangoo med Eurodancer.

Augustiglöd

Ibland måste man stanna upp. För en liten stund återfinna var ens egna prioriteringar ligger. Tänka; är det verkligen så här jag vill ha mitt liv? För en liten stund ransaka sin själ och göra det svåraste av allt. Finna roten till den man är.

Är jag min hårfärg, mina intressen, mina vänner, den mat jag äter?
Nej.
Inte heller är jag mina kläder, min inkomst eller min musik.
Det som är jag är den lilla, lilla essensen som ger människor ett intryck, ett minne. Jag kanske inte alltid är glad men jag har en förmåga att älska som få kan mäta sig med. Att acceptera andra människor trotts olikheter är en styrka jag vet att jag har. En kram kan bara vara en kram, men en kram med värme lämnar eftertryck.
Att kunna ge lite av sig själv och låta någon hålla kvar det, som ett minne, en tråd, en direktlänk till självaste hjärtat för att dra i när nöden är nära. Det är det jag ger, det är inte helt riskfritt men de jag kan krama varmt och mena något med kramen, de är värda den.
Det kanske låter dumdristigt men sån är jag.
Det är den jag är.
Jag är min kärlek.

Men var är jag på väg?
Upp till Värmland är rätt svar. Det simpla livet, en chans att återhämta mina krafter och utveckla mig själv. Ett träd måste ha starka rötter för att kunna bära upp en stor krona.
Jag måste ägna mig åt själavård, inte bli fånigt kär eller glömma bort mina problem och gömma dem under andras. Jag bryr mig om människor, ibland för mycket för mitt eget bästa.
Jag har inte fått slå ut denna sommar, mina grenar bär fortfarande vårens knoppar som väntar i dvala. Sommaren har varit alltför stormig och kall. Kanske är jag ett senblommande träd i år. När den kallaste kylan kommer först då bär jag frukt. Men det är den sötaste du kan finna.
Kyss

Gårkvällens avskrivning

Rotlös, det är så jag känner mig. Inte hemlös, inte oälskad utan rotlös. Jag känner inte den där familjära känslan, den som gör mig trygg. Jag är flocklös.
Nej, det är inte helt rätt det heller, jag har vänner som jag vet bryr sig om mig och tänker på mig, men jag har verkligen inte den där typen av villkorslösa relation till någon som är en sorts trygghet för mig. Hela tiden känns det som jag kämpar, hela tiden för att hålla mig kvar på den lilla stock som håller mig över ytan. Jag har svårt att gitta tryggheten i mig själv, men just nu har jag tagit ett stort steg framåt och jag kan inte förväntra mig annat än att jag skall reagera starkt.
Jag har haft otroliga motgångar i mitt liv, flera som jag tror få skulle kunna klara sig genom, men på något jävla mirakulöst sätt lyckas jag ändå. En nedrans turgumma.

Läget börjat stabilisera sig lite, jag är inte i lika mycket blåsväder som jag varit. Mitt liv har förändrats mycket åt det positiva hållet sedan jag tog mitt pick och pack och drog från Värmland. Jag har blivit av med större delen av min bitterhet, om än en del människor i extremfall kan dra fram den, men den dominerar inte mitt liv. Jag går inte in i en situation och ser mig själv som direkt utstött, för det är jag inte, jag har lika mycket rätt som alla andra att yta min bit av denna kaka kallad livet.
Jag tar heller inte människor i min omgivning för givet, tyvärr har det kommit på senaste tiden annars hade mycket kunnat vara annorlunda idag. Istället är jag rädd för att jag blivit för inriktad på att JAG inte skall vara en belastning för någon annan än möjligtvis mig själv. Mina problem är mina problem och det är bara jag som kan påverka min situation. Tyvärr ät jag inte lika handlingskraftig som jag hade velat vara. Jag hade velat ta bra mycket större risker i mitt liv och påverka min situation mer radikalt, men min forna osäkerhet och min lite lätt vridna självbild håller mig tillbaka. Jag grundar mina beräkningar på worst-case-scenario, inte orealistiskt negativt, men ändå tillräckligt för att påverka mitt dagliga liv. Jag önskar att jag kunde vara lika glad, positiv och självständig som jag har ett mål att bli.
Jag är stark i mig själv, det är en bra grund att stå på, jag måste bara lära mig bygga rad för rad och inte lite sporadiskt överallt. Struktur i livet. Ett jobb, en fast ekonomi och en bostad är det mest väsentliga just nu. Normala sovvanor är också en stor del av detta.

Jag hade velat göra så mycket mer, våga säga rätt ut, vara lika rättfram som jag önskar att min omgivning skall vara. JAG måste låta andra lära känna mig, jag vill men är jävligt feg.
Jag vill ha en plats i solen men är rädd för dess strålar.

En vag saknad

Längesen jag hade tillgång till nät nu. I alla fall så jag har tid att sitta en stund. Har fått ny lägenhet och där finns inga grannar man kan låna av eller trådlös surfzon. Har idag tagit min tillflykt till Café Java vid Vasaplatsen, ett halvsjabbit ställe i en källarlokal men det har sin charm.
Stället i Göteborg där man kan få stans bästa kaffe.

Och trådlöst internet.

Jag är orolig för min lillebror, den minsta av dem. En av hans närmsta vänner har dött. Befaras drunknad lyder väl expertutlåtandet, men alla som växt upp vid Klarälven vet att när dess mörka vatten väl tagit någon så lämnas den inte tillbaka levande.
Jag lärde mig i tidiga år att ha respekt för dess strömmar när jag med flytväst kände kraften i så mycket flytande vatten, eller med farfar i en "bakia" metande och såg flötet snabbt virvla bort i strömmen.

Min lillebror håller på lite på fritiden med parkour, liksom de flesta av hans vänner som inte hänger vid busskuren utanför skolan och röker. Det var antagligen den sysselsättningen som ledde till att hans vän förlorade livet. Till tidningarna har hans vänner sagt att de var på väg för att bada, de skulle aldrig våga säga att de håller på med en så farlig lek. Det skulle bara leda till utegångsförbud och massvis av tjat.
Jag har inget emot att bror håller på med ett sådant intresse, jag snarare uppnmuntrar det, men något jag alltid vetat är att han har mer respekt för älven än vad de flesta har, en med det grupptrycket som sluter om Deje likt en skyddande kupa, hade jag kunnat förlora honom den natten.

Ungdomar i Deje slits med en stark rastlöshet, det finns knappt något att göra, inget meningsfullt som de får ut något av, inget som ger någon typ av kick. Istället lockas de till nikotin alkohol och andra mer farliga substanser,den som inte hänger med i trycket blir till synes utanför i de "häftiga" gängen.
När jag ser på de som jag gick i samma klass som, de har knappt utvecklats alls, några har fårr barn, andra har dragits ned i drogträsket och ett par stycken, de som var de "häftiga" på min tid, har inte utvecklats. Alls.
De sitter på samma bänk, röker samma cigaretter, snackar samma skit, och trackar ned på samma sorts individer. De som inte vill vara som alla andra. De nu 20 åriga personer jag föraktade när jag gick i skolan, men ändå hjälpte och brydde mig om, tycker jag idag bara synd om. Jag vet att de kommer hamna i mer trubbel än jag skulle önska trotts allt de gjort.
Nej jag hoppas att Jonas utvecklas åt ett annat håll, jag hoppas inte att han följer Martins exempel, börjar röka, dricka i stort sett varje dag och inte bry sig om något annat än sin status och att ständigt få kickar.
Jonas har mer potential än Martin, han är mer eftertänksam och lite mer av en grubblare som jag.

Min far sa något för ett tag sedan som jag vet stämmer så bra. Jag har alltid fått tänka åt i alla fall min äldsta lillebror, fått vara både hans samvete och hans konsekvenstänkande. Det är det jag är fostrad till. Att bygga upp mardrömscenarior och undvika dem. Tänka åt min bröder. Det är det en kvinna skall göra i det samhället jag är uppvuxen i. Vara den intelligenta delen men förtryckt och nedtrampad. Aldrig säga emot.

Jag bjöd ner Jonas nu till Göteborg, jag hoppas att han vill komma ned. Han och jag har aldrig kunnat ha en bra relation med honom på grund av de sociala barriärerna och ålderskillnaden. Jag hoppas att jag kommer ha större inflytande på honom än på Martin, men farmför allt saknar jag honom, Bryr mig om honom.
Jag vill se mina bröder bli något större än utbygdsgansters.

Jag saknar hemmet. Jag vill vara där och hjälpa min familj. Kasta ut det arsle till karl som mor har införskaffat. Jag accepterar inte det sätt han behandlar henne på, trycker ner henne, får henne att känna sig ful och korkad. Hon fäörtjänar så mycket mer respekt. 10 år av låtsaslek och ta hand om 3 barn. Det är beundransvärt. Hon förtjänar all respekt som kan ges från en karl. Det är i alla fall något som jag och min far är överens om.

Jag ser fram emot ett besök från min familj, även om jag inte vet om jag kommer se dem i sommar. Jag hoppas det. Blodet flyter tjockt i mina ådror, jag skulle kunna göra vad som helst för dem.

Det finns andra typer av saknad i mig med, men de är för outforskade för att jag skall våga yttra mig. Jag vet inte ens om de är verkliga eller endast hormoner som utsöndras, jag lär väl veta bättre tids nog när jag kommit över mina rädslor.

Jag önskar ibland att jag kunde vara lika våghalsig som mina bröder.

Trygghet i osäkerheten

Hemma från jobbet idag, njurarna är verkligen inte som de skall. Vaknade vid 04-05 och kallsvettades, gjorde så ont att jag var illamående. Flera gånger på väg att springa upp för att kräkas. Jag är så trött på det, kan jag inte bara få en vanlig förkylning med lite snuva eller bara bli frisk? Men man skall aldrig förvänta sig för mycket.
Har blivit lite bättre nu, men väntetiden på remissen är 2-4 månader. Jag får göra som vanligt, bita ihop och överleva det. Allt kommer lösa sig på bästa sätt när man kämpar för något man vill.

Jag känner mig verkligen så bortkommen ibland, ensamheten och tomheten tar över mig, men helt plötsligt ser någon mig. Den känslan älskar jag, som en varm vind under mitt skinn, pirrande och energigivande väcker den mig och jag återvänder till livet. Det är verkligen underbart, som en världslig kärlek som projekteras rakt in i mitt hjärta, min själ.
Jag vill bara ut, dela med mig av ljuset och kärleken jag har inom mig.
Skämma bort någon med en gnutta överflödig men förtjänt kärlek.
Bara för att överleva.
Bara för att ge.

Nära - Tätt inpå

Svenskar, ett så typiskt folk. Aldrig nöjda, alltid finns det något som är fel. Även om de inte finner felet direkt, då är det självklart något konstigt på gång. Vi måste ständigt leta fel, ständigt sökande med blicken efter något djupare än oss själva. Kan vi inte bara vara nöjda med oss själva? Med världen omkring oss?

Varje människas vilja kretsar kring lusten, orken. Och om vi ständigt letar fel, försöker finna roten till vår orkeslöshet, varje gång förlorar vi en vit av oss själva, en bit av vår tillvaro. Ett ögonblick som aldrig kommer igen. Vi förlorar viljan att kämpa och leva.
Varför kan man undra. Frågan ställer vi oss själva och andra flera gånger dagligen. Varför? Är det värt den energin det tar att leta fel, att ständigt söka efter läckan, när vi har den rakt framför oss. Vår ständiga strävan efter att hitta en orsak till våra fel är vårt störta misstag. Varför? Kanske för att vi vill vara något mer, NÅGON mer än bara den vi är.
Vi drömmer oss bort i böcker, spel och tankar. En verklighetsflykt vi bara förlorar på. Men vad? Jo, den lilla energin vi har kvar.

Att bara drömskt förlora sig i närhet är kanske samma sak... eller? Det är ju inte direkt en förlust, det är snarare ett utbyte. Att bara få ta ett enda minne och spara det kan ge en människa mer än en väl genomförd uppgift i ett spel. Än ett bra stycke i en bok. Det ät verkligt, vi fantiserar inte bara. Vi ser, vi känner, vi hör. Dofter, beröring... ord.
Allt blir en enda symfoni.
Så vackert.
Så rent.
Men är vi nöjda?
Oftast inte...
Vi vill bara ha mer, och mer, och mer... ända tills vi sliter varandra i stycken, men först efter att tömt oss själva i detta sökande efter fel. Kan vi verkligen inte tillåta något vara perfekt?

ÄR det vår förbannelse, att aldrig bli nöjda?

Kreativitet - Nu och då

Jag satt på en spårvagn på vägen hem igår, eller ja, hem och hem...
Att betrakta alla som kliver på i ett lagom sömndrucket tillstånd är intressant, jag märker inte av det banala, det som sker varje gång jag åker. En man kliver på för att kliva av vid ett senare tillfälle dit han ska, samma plats som han alltid åker till kanske. Däremot mannen som kliver på stämplar kortet en gång, två gånger, tre gånger utan att maskinen godkänner det märker jag av, men inte just för att han har problem, utan sättet han bemöter det på.
Han har försökt passa in i systemet, försökt göra som man bör, försökt följa de riktlinjer som är uppsatta bara för att vi alla skall fungera i ett samhälle. Det här gången fungerade det inte, trotts tre försök så ville inte systemet som han så slaviskt följer och han bemöter problemet med att räcka den blå automaten fingret.
Det är händelser som det man minns, saker som varje person kan relatera till. Jag tror de flesta kan se symboliken i det hela. Systemet är skapat som en riktlinje och som ett skyddsnät för oss, men när vi har försökt länge nog ger vi upp. En del genom att bara strunta i det, andra genom att peka finger åt systemet.

Just nu är jag kanske inte i något skapande tillstånd, men jag känner fortfarande lusten att få visa upp vad jag kan, vem jag är, vem jag varit. Den kreativitet jag utför idag är blott en smyckad tolkning av min vardag, allas vardag.
Livet kan vara så hårt och orättvist ibland, en ser man det från avstånd kanske, kanske man reagerar på ett annat sätt. Att beskriva en händelse som skett under dagen är inte det lättaste. Visserligen kan du beskriva allt i detalj men utan dem där känslan, utan den lilla symfoni av reaktioner kommer de som läser det ändå aldrig förstå. Utan symboliken och mystiken kommer de aldrig vilja läsa vidare.

I följande stycken kommer jag publicera gamla dikter och skriverier som betydde mycket för mig då. Mycket av dem är bara ordlekar och små inbakade budskap, som lyckokakor! Andra delar av dem är mörka och gestaltar det negativa i mitt liv just då.

***
(17:e mars 2008)
Dansar i månsken under nattens fallande stjärnor
Önskar kroppen inte var tömd och att jag vågade ligga still
Ensam i solsken som gör mig mörkrädd

Rädd för nära, rädd för långt borta, rädd för allt, dig
Människa du kallas under universums klara existens
Lika klar som nattens stjärnljus

Vintergatan breder ut sig med den djupaste kärlek
Som vill ges till de rädda, de kalla som inte vågar stanna
Här hos mig, dansa månen till sol

***
(25:e mars 2008)
Ord, blickar, känslor, vi kan fortsätta
Kriga till dagen tar slut och vi möter
Döden genom oss eller tid
Som rinner iväg
Likt tårar ned för röda
Kinder som rodnar

Skjuta på varandra, med mening och
Med list...
...Lust
Oh, du härliga känsla, bädda in mig i
Illskan som sliter mig
Som sliter dig
Som sliter alla
Tillsammans
Till döden

Se blodet rinna, se tårarna
Rymma från det trånga ögats vrå
En tår
Av hat
Av smärta
Av kärlek
Eller kanske bara av lycka

Stark
Stå kvar
Vilja
Våga
Viljestark kommer vi alltid vara

***
(27:e mars 2008)
Letar, söker, i den bråte som kallas jag
Av okända hot stapad på, av sinnet sviken.
Tystnad! Hjärtat talar vist om framtidens
Konsekvenser i det tomma skal som återstår
Med tystnad mellan stängda väggar, söker
Förlåtelse av mig själv och sanning
Genom ord som talar om hopp.

Res dig upp, ge mig styrkan
Som finns, den obotliga människan
Sakta sjunker in i den bekväma världen
Bort från alla äventyr, bort från Hjärtat
Som bultar hårt, det kalla universum där änglar blir
Ett med oss...

Maskrosbarn

Jag trodde, jag tänkte. Om jag kanske glömmer hans existens blott för en dag så försvinner alla problemen. Han förstår inte, kommer han någonsin förstå? Saker han gjort i mitt liv, han bara bryr sig, det vet jag, men just nu gör han bara saker värre.
Jag vill förlåta han.
Jag gör det.
Gång...
på gång...
på gång...

Jag har själv valt att leva mitt liv såhär, även om det ger min mycket smärta finns det de få ögonblicken av lycka som gör det värt, men just nu vill jag bara bort...
Jag vill bara hem.
Hem till villkorslös blodskärlek, hem till min familj.

Fastän jag så djupt kan hata dem så finns det de där tre små orden jag aldrig kommer lämna "Jag älskar er"

Och jag vet, jag vet, det är fel i många skeenden men de små orden han klämmer ur sig när han ringer ibland på kvällen. "Jag älskar ju dig, gumman" och jag vet, men han kan väl bara en gång, bara en, säga dem när han är nykter. Även om jag vet att han menar dem, även om jag vet att han älskar mig även på dagarna så skulle det göra så fruktansvärt mycket för mig.



Jag orkar inte mer, eller jo, det gör jag, jag orkar en jävla massa mer men frågan är: Hur länge? Blickarna säger allt "Du har fel!" "Skall du ut igen?". Vi är inget par, men ändå känner jag mig lika låst som jag gjort tidigare. Kanske sätter jag mig själv i denna situationen. Jag vet inte... men varje gång han kommer hem, varje gång blickarna och när orden väl kommer är det för mig som en skör balansgång på en rakbladsvire. Minsta lilla snedsteg och det skär djupare in i min kropp. Min själ.

Jag vill bara bort, bort, bort. Var för kan jag inte få flyga fritt som måsarna? Nej jag är instängd här i de svarta kanterna hindrar mig från att växa. Åh snälla, någon. Ta bort dem.

"Jag är den största förloraren

I min hjärna råder diktatur

Jag tror att det är jag som väljer

Men mitt liv är ett fängelse

jag aldrig tar mig ur"

Bittersweet

Dagens väder har fått mig på skaparvänligt humör. Det förde tankarna tillbaka till en mycket trevlig tid i Lysekil då jag bodde med en vän. Hon var, enligt mig, fruktansvärt duktig på cello. Tror till och med att det var hon som introducerade mig för den här låten. Den är ganska mörk, som molnen som täcker Göteborgs himmel, men ändå vacker som solstrålarna som tränger sig genom här och var.

Här, för Jessica:

HIM, Apacolyptica & The Rasmus-Bittersweet

En vacker promenad...

Hisingen blommar. Jag skulle faktiskt våga påstå att det är sommar, eller att vi befinner oss i skiftet mellan våren och sommaren.
Jag kan inte låta bli att småle när jag tänker tillbaka på min barndoms vårar. Lamm som bräker i hagen, det där härliga lätet som spelar på hjärttrådarna. Vid den här tiden på året så har just gäddorna slutat leka och det nappar som bäst. Jag och min bror brukade alltid gå över gärdet och ned till tjärnen för att fiska, ta ekan ut och ro över till vår gemensamme vän som bodde på andra stranden. Ta cyklarna och bara ut på grusvägnarna med smala ben. Cykla, cykla för friheten.
Jag saknar den tiden, samtidigt som jag ibland förbannar den. Jag kände mig aldrig ensam då, jag hade min bror och världen snurrade i samma takt som jag växte. Min barndom var stundtals idyllisk, stundtals ett rent helvette, men den där underbara samhörighetskänslan fick jag en försmak av igår. Igår var jag verkligen fri, jag skrattade och kände mig lekfull igen. Jag var lekfull med någon och inte bara en rusande vind genom en skog, inte bara ett väsen ingen sett, men ändå vet existerar...

Hisingen kan verkligen vara vackert, det finns helt underbara platser här! Små lummiga skogoaser till härliga bostadområden, men det var först igår jag fick ta del av dem. En underbar känsla som jag blev omfamnad i, en känsla jag saknar och vill bevara för evigt. Mitt hjärta har funnit ett paradis och där vill det stanna. Det vill spela samma musik som det en gång så djupt älskade. Jag vill släppa det fritt, men jag vet inte vart det är på väg. Jag vill ge det trygghet, men det jag känner som trygghet kommer bara återigen kväva det.
Hellre får jag en kula i bröstet när jag springer fritt i skogen, hellre ramlar jag och bryter alla mina ben, än att se världen långsamt rusa från mig när jag själv är instängd i en kuvös.

Var lugna engelsmän, det är bara en lungmanet!

"Den första har redan hittats längs med kusten och experter varnar överkänsliga människor för dess giftiga brännmärken."
- Expressen.se 13-05-2009



Här kan ni läsa hela artikeln

Jag var bara tvungen att springa över denna artikel och blogga om dem. Det vi ser på bilden är en lungmanet(Rhizostoma sp.). Det som gör mig så fruktansvärt frustrerad är det stora jippo de drar upp. Jovisst, är du överkänslig KAN du behöva uppsöka läkare, men risken att bli stungen av en manet i denna storlek är mycket liten.
Lungmanetens tentakler, i jämförelse till vår vanliga röda brännmanets (Cyanea capillata), är formade i klasar och inte trådar. Är du därimot dum nog att simma in i en med huvudet före, får du skylla dig själv! Jag kan tala av egna erfarenheter, jag har hjälpt till att samla in ett exemplar jag och några i min klass fann vid Släggö's brygga i Lysekil och jag lever ännu. Den togs för övrigt till Havets hus i en gul hink som den inte försökte äta upp eller döda...

Så summan av kardemumman:
Risken att det blir en "invasion" är ganska liten, de har varken rymdskepp eller någon överlägsen intelligens. Det häftigaste de har att komma med är nässelceller, som, nej inte ger brännmärken på samma sätt som om du bränt dig på en varm ugn utan snarare liknande märken du får som när du bränner dig på en nässla. Deras gift ligger för övrigt på samma nivå som hos vår vackra öronmanet(Aurelia aurita) som vi brukar kasta på varandra på somrarna.

Att blåsa liv

Ytterligare en helg har förflutit. Mitt liv börjar återvända till det normala. Eller det som en gång var normalt. Var iväg en sväng igår, solen hade lyst hela dagen men ändå fanns inte den där intensiva värmen som belägrat den senaste veckan. I väntan på en spårvagn satt jag uppflugen på en bänk med min volangkjol utbredd över bänken, i min hand vilade Candide av Voltaire. Tyst och stilla satt jag och läste, helt inne i min egna värld.
Plötsligt kände jag en hand på min axel, en man stod nu bredvid mig leende i den fallande solen. En människa med direkt samhörighet, med tankar med uttryck, med sinnen. Som taget ur en roman som han sade. Han frågade vart jag kom ifrån, mitt svar var Sverige.
Men är jag svensk, nej. Jag är inte heller utländsk. Jag är en människa, sådan som alla andra. Jag kanske inte behärskar världens alla talade språk, men jag kan se, jag kan förstå människor.

Människa, du tänker liksom jag du önskar att någon kunde läsa dina innersta tankar, du vill inte ta dem på dina läppar. Rädslan för att de skall försvinna är för stor.

Jag är lycklig igen, men jag vet att något lurar, jag väntar bara på den dagen då orden kommer. Sannolikheten berättar för mig att de är på väg, men om den lilla chansen finns. Den lilla, lilla möjligheten får mig att våga leva.

Jag känner människor, men endast genom mig själv. Rädslan finns hos mig med, allt för många gånger har jag önskat att någon bara kunde läsa av det jag känner, tänker, tycker. Och utan att jag skulle behöva säga det. Jag vill inte uttala orden, då kanske magin försvinner, går förlorad i tid och handling.
Utan magin är vi inte perfekta längre.
Vi kommer då försvinna i vinden.
Likt den aska vi är skapade av.

Grubblerier över en kopp kaffe som alltid tar slut

Ah, denna underbara Vår, fastän den har slitit mig i stycken, brutalt och skoningslöst våldtagit mig, är den fortfarande underbar!
Våren må vara sorg och känslomässiga Stormar men bakom allt det negativa, bakom muren av ständigt lurande pollen finns solljus, värme och Kärlek. Man skall inte dömma någon för dess utseende, bakom fasaden kanske det vackraste av slott döljer sig.
Trotts vad som hänt börjar jag bli lyckligare och lyckligare, allt runt omkring mig liksom rullar på i kaostakt, men ändå så rullar det. Jag vill ge alla runt omkring mig som förtäjnar det lite, lite glädje och kärlek, försiktigt portionera upp det i små gräddvita porslinsskålar som visar hur mycket jag bryr mig. Alla förtjänar det för alla är bara människor, men vi är männskor tillsammans. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän olycka, för att se lycka i människor runt om mig ger mig mer än resten av världen någonsin kan ge. Ett leende från en främling på en spårvagn när man håller upp en dörr skulle jag hellre välja framför tiotusentals kronor. En lycklig vän framför... ja allt. Jag vill ha Lycka, jag vill ge lycka, jag vill vara LYCKA.

Den här våren har hitills mest handlat om läkning och förlåtelse, hitta vägledning inom mig själv, ge lite från det hav av medkänsla och kärlek jag har. Alla förtjänar Kärlek, oavsett vad de gjort, ALLA förtjänar förlåtelse, för i grund och botten är vi bara människor.

Förlåtelse, det viktigaste i livet. Utan detta Femonmen kan vi inte gå vidare. Även om du accepterar en händelse, en handling mot dig eller några av dina Kära så kan du inte fortsätta utvecklas, forstätta bli ett med dig själv. Ger du däremot någon förlåtelse, kommer du få tusenfallt tillbaka. Allt handlar om att välja sin egen väg och gå vidare. Du skall sannerligen inte acceptera att Folk behandlar dig hur som hellst, men i slutändan kommer även de få sitt straff...

Jag har fått så mycket stöd, så mycket kärlek, det är min tur att ge tillbaka - genom förlåtelse kan jag uppnå den ultimata lyckan, jag är inte där än men jag är på god väg. Jag har så mycket att ge, så mycket jag vill ge.
Detta skall bli en Vår av Kärlek, Lycka och Samhörighet!

Vårsorg

Det var denna våren, ytterligare ett dödsfall. Min lilla kisse, Sofokles, har återvänt till katthimlen. Det känns tungt, hade han varit här nu hade han legat på min mage, kurrandes, och tröstat mig, men kissen finns inte mer. Han kom till mig som en ängel och lyfte upp mig från en av de värre depressionerna jag haft. Med han här kände jag mig aldrig ensam, jag kände en samhörighet som jag bara kan göra med katter.

Felicia, min kombos barn är världens bästa tröstare. Hon kröp upp till mig i morse kramade om mig när jag grät och tröstade mig med orden "Ingen fara 'läjn, Katten har flyttat till himlen, till morfar". Det var betryggande men fick mig tillfälligt att gråta mer. Hon har en underlig inverkan på mig, en förståelse för världen som bara en fyraåring kan ha. Nu är Sofokles i himlen, med hennes morfar som också ganska nyligen gått bort.
Han har den vackraste gravplats man kan finna, ett vacker stenröse vid en otroligt lugn sjö. Där växer en ek som man kan ligga i och bara titta upp mot himlen. Hade jag dött idag hade jag velat bli strödd där. Jag har Lars och Green att tacka för den gåvan till honom, tror att jag kunnat begrava han där, men det hade både kostat mig min rygg och mycket skador efter stenarna. Jag hade gjort det för honom.

Fröken eldhår brinner

Hemma på besök i Värmland nu under påsk, det känns inte alls lika vemodigt sonm jag trodde det skulle göra. Detta kan delvis bero på att våren kommer med stormsteg eller att mitt förhållande med min familj har förändrats.
Vad mina bröder växer, Jonas kände jag knappt igen när jag kom hem. Han har kommit in i puberteten och blir mer och mer lik sin större bror, Martin. Jonas har alltid haft en förmåga att läka jag avundas honom. Han är så stark i sig själv, och nu har äntligen hans självförtroende börjat blomma. Han kommer bli vacker!

Idag har jag hjälpt mamma att kratta och vårstäda lite. Som belöning har jag blivit friserad. Min nya frisyr kanske inte är så egensinnig, den är ganska direktinspirerad av den underbart vackra och starka sångerskan Rihannas korta look. Min version är dock kortare och RÖD, riktigt röd!
Djupt inom mig brinner det starka vårkänslor, jag vill bara ut i skogen springa tills mina ben inte bär mer. Har tidigare under veckorna jag varit sjuk skrivit en liten text jag tänkte publicera här och nu.

"Skogen. En flicka rusar fram, smidigt hoppar hon över grenar, fallna träd och mossklädda stenar. Det är mörkt, en sådan där gammelskog där endast det renaste av solljus tränger genom. Försiktigt filtrerat genom tusentals klorofyllstinna barr och löv. Tillsammans med henne rusar hjärtat av lycka. Frihet. Hon är långt borta från stadens bullrande tempo, långt inne i sitt innersta väsen.
Mellan träden porlar en sjungande bäck. Dess vatten är som klaraste kristall. Hoppar, leker. Under grenar, över alla hinder. Inget kan stoppa den växande ungdomen. Över vattnet flyger hon i ett enda hopp och landar på andra sidan.
Hon följer den sprundlade ungdomens lust längs med kristallvattnet vidare.

En tjärn, djupt inne, molnen tätnar och ger himlen ett sjukligt sken, en blandning av gult och lila.. Du står där och bakom ett träd och betraktar en flicka komma springande, eller är det en kvinna? Hon stannar till och ser oroligt ut över tjärnen som ligger tyst.
En vind drar över vattnet och krusar dess yta, när den når flickan sliter den tag i hennes vida kjol och får hela hennes kropp att skälva. Hon ser rädd ut, kastad in i en värld hon inte förstår.
Försiktigt tar hon ett steg, likt en rädd hind, närmare det mörka outgrundliga vattnet. Tallarna står likt en vakande mur runt henne, beredda på minsta felsteg för att sedan kunna kasta sig över hennes unga kropp. Steg för steg tar hon sig fram till tjärnen, sätter sig ned och böjer sig ut över det spegelblanka vattnet..."


Lite kreativitet publicerat, det känns bra.
Lev med våren och le. Tranorna sjunger om förändring och solen lockar med värme!

Frihet - Att våga falla fritt

Ångest, ett spjut någon kör in genom hjärtat och ut genom högra sidan av ryggen. En stark smärta som löper liksom tusentals nålar längs dess väg. Jag kan inte andas djupt för att minska den, och andas jag för lätt domnar min kropp. En försiktig balansgång på tunna känslotrådar, faller jag så tar paniken över. Varsamt ta mig över abyssen, där nere väntar tusen och åter tusen demoner på att få slita min själ i stycken. De drar, sliter i rep knutna till mitt hjärta, de skulle så gärna vilja se mig falla. Jag skär inte av repen, ty deras skal är av min hud och fyllningen av mitt kött. Att skära av repen vore det samma som att misslyckas och jag är större än så.
Med tiden har jag lyckats identifiera mina ständiga plågoandar, men vad som är svårare är att hitta den plats de står på. Det är den enda möjligheten, sätta ett namn på dem. Det är så man besegrar dem.

Ångest, en extrem rädsla för något. I det här fallet, att släppa någon inpå. SÅ många gånger har jag blivit sårad av de jag älskat, ett knivblad hugget i min rygg när jag sovit, ett knivblad drypande av svartaste gift. På kort tid har han lyckats krypa in under mitt skinn och berört de innersta delarna av mitt väsen, jag vet inte hur mycket han har sett, men för var dag som går hoppas jag att han är godhjärtad. Sårar han mig, vet jag inte vad jag skall ta mig till. Jag har kommit fram till att det inte är kärlek jag känner, det är samhörighet, känslan av att träffa en person man känner sig hel med. Alltså ingen förälskelse, bara nära, så nära. Oh, om jag ändå fick känna hans fingrar spela på mina trådar, känna den där underbara känslan av beröring, närhet. Det är inte samma sak med många andra, där känner jag mig bara instängd i ett hörn, ett vilt djur i en bur som sliter, slåss för att ta sig ut. Frihet är vad jag behöver.
Jag har blivit sårad djupt i själen. Nedtryckt, söndersliten känslomässigt i spillror, krossad av ett förhållande jag själv valde. Min fågel sjöng så sorgset i sin bur tills hon nästan föll död ner från sin pinne. Men omtanke och kärlek har räddat henne, hon kvittrar åter nöjt trotts allt hon varit med om. Ibland kan jag höra henne blicka tillbaka på en tid då hon höll på att förgås i det svarta giftet, då tystnar hon och demonernas skrik hörs tydligare.
De påminner mig om olycka och sorg, jag bär ärr djupt in i mig och det enda jag kan göra för att fullborda tidens läkande kraft är att förlåta. Om jag inte gör det kommer såren alltid stå öppna.

Ångest, något jag måste leva med. Alla har det någongång i livet, en del oftare än andra. Tusentals regndroppar som träffar mina öppna sår. Förlåtelse är enda vägen ut.
Men nej, jag är inte rädd att släppa han inpå, jag är rädd att han liksom alla andra skall ha en kniv drypande av gift. Jag väntar på att träffas i ryggen av den och falla handlöst mot djupet. Jag vill inte vänta, jag vill lita på människor igen, jag vill vara lycklig och närmare jorden. Sårar de mig är det något som händer, liksom en skogbrand förstör bringar den även nytt liv. En chans för något nytt och vackert att växa upp. Ska jag leva i evig inhägnad, utan frihet eller skall jag våga grönska.

Ångest, det skall inte ta över mitt liv. Rädslan skall inte få styra mig, jag föredrar att leva kort i frihet än att leva för evigt i en gyllene bur. Även om jag fruktar för mitt liv, skall jag hellre leva lyckligt än säker.
Vacklans demon skall inte få dra ned mig. Jag skall släppa min fågel fri och låta den flyga högt mot himlen. Högre och vackrare skall den sjunga. Lyckan skall få sväva fritt. Faller jag, så faller jag, men på vägen ned vet jag att jag faller fritt.